HIFK Fotbolls nya portugisiska chefstränare Bernardo Tavares är 41 år gammal. Han är inte särskilt gammal för att vara tränare, men har ändå hunnit verka redan 17 år som fotbollstränare.
Eller det beror på hur man räknar. Det speglar nämligen den portugisiska respekten mot tränaryrket att Tavares inte har räknat in små testperioder som tränare i sin egentliga tränartid.
Då han första gången kom åt att pröva hur tränandet känns för honom var han ännu juniorspelare i sin hemstad Proença-a-Nova.
Tavares var U18-lagets kapten, så då chefstränaren för laget var försenad till träningarna ringde tränaren just Tavares för att be honom starta träningarna. Det här upprepades några gånger i veckan.
– Det väckte tanken att inte alltid göra samma övningar. Så jag frågade tränaren om målsättningarna bakom olika träningsmoment, och utifrån det började jag variera övningarna för att motivera spelarna bättre. Jag var 17-18 år gammal, men det kändes redan som om jag tränade mina lagkamrater, berättar Tavares.
Tavares visste inte om han slutligen skulle nå högsta serienivån i Portugal som spelare, eller ens näst högsta nivån, men han visste att han ville bli tränare.
Spelarkarriären fortsatte till 23-24 -åring, men han studerade samtidigt idrottsvetenskap på universitetet, med inriktning på fotboll, och fungerade som juniortränare i Benfica.
Erfarenheten växte inom flera portugisiska akademier, i klubbar på högsta och följande serienivå. Bland klubbarna kan nämnas t.o.m. storklubbstrion Benfica, Sporting CP och Porto. De olika rollerna utgör också en lång lista.
– Chefstränare, hjälptränare, scout, analytiker, fysiktränare. Jag fick en fördel jämfört med andra, då jag började som riktigt ung, berättar Tavares.
Tavares hämtar med sig en portugisisk tränargrupp till HIFK. Dit hör målvaktstränaren Roberto Rivelino, hjälp- och fysiktränaren António Torres samt hjälptränaren och analytikern Pedro Henriques.
HIFK-gemenskapen får således nu bekanta sig med en av Europas främsta tränarkulturer. Orsakerna bakom den portugisiska tränarkulturens framgång ligger i det som också ligger bakom Tavares – universiteten.
– Jag anser att det här är hemligheten. Också de som bygger sin tränarkarriär på en lång spelarkarriär söker sina hjälptränare från universitetet. Det beror på att vi har en bra metod i Portugal, berättar Tavares.
Det mest berömda språkröret för den portugisiska tränarskolan är naturligtvis José Mourinho, som också har en länk till IFK:s tränargrupp. António Torres har jobbat som Mourinhos assistent, och Tavares själv har gjort sin praktik under Mourinho i União de Leiria.
Tavares har också gjort en praktikperiod bl.a. i Real Madrid under Carlos Quieroz’ tid. Sin UEFA Pro -examen gjorde han tillsammans med bl.a. Nuno Espírito Santo som tränat Wolves och Tottenham, med Paulo Fonseca som tränat Roma, och med Portos nuvarande chefstränare Sérgio Conceição.
– Bakom de här tränarna finns en metodologi. Det är den taktiska periodiseringen. Vi slösar inte tid på träningsplanen på saker som inte används i matchen. Vi tar inte fram saker lösryckt från spelet. Ett exempel på det är att springa 30 minuter runt planen. I vilken match gör man det?, frågar Tavares.
Metoden bygger på att organisera tränandet så att spelmässigheten är i centrum. Det måste finnas en stark symbios mellan tränandet och matcherna.
– Tanken är också att göra de taktiska, fysiska, mentala och tekniska sakerna tillsammans. Inte lösryckt. Ingen passar heller under matchen bollen lösryckt, utan press.
Själva spelsättet byggs och justeras enligt det som den dåvarande miljön kräver – av kulturen, av fotbollen, av sina spelare, av spelets nivå, klubbens kultur och värderingar. Nu gäller det för Tavares’ del HIFK. Metoden är grunden allt bygger på.
Vikten av att anpassa sig och sitt arbetssätt märkte Tavares redan under sin första utomlandsvistelse, år 2013 i Al-Hidd i Bahrain.
– Jag tänkte att jag gör så här och så här. Men efter två veckor förstod jag att det inte lyckas, eftersom spelarnas kultur och fotbollsmentaliteten är annorlunda i Bahrain. Den här metoden hjälper tränare att anpassa sig till kulturer, säger Tavares.
Tavares har en lång och månsidig erfarenhetsbank av jobbet som tränare – trots att han själv inte talar om jobbet.
– För mig är det inte ett jobb, utan en livsstil. När man älskar nånting är det aldrig bara ett jobb.
Fotbollstränandet har fört honom redan till tre världsdelar och sju olika länder (Portugal, Bahrain, Oman, Tanzania, Malediverna, Macao och Indien). Finland är nu det åttonde landet. Senast har Tavares tränat Churchill Brothers i Indien.
– De är för mig tillfällen att lära mig. Om vi tror att vi vet allt vet vi inget. Man måste hela tiden lära sig.
Till höjdpunkterna i karriären hör pokaler och bevarade serieplatser. Särskilda minnen har Tavares bl.a. från arbetet 2018 i Benfica de Macau – resultatet var ett mästerskap utan förluster, och avancemang för första gången i klubbens historia till gruppskedet i Asiens AFC Cup, där laget ännu vann fyra matcher av sex.
Mest stolt är han dock över helt annorlunda tränarögonblick och -helheter.
– För flera år sedan tränade jag en spelare, (Abdulwahab) Al-Malood. Han var det året med om att vinna AFC Cupen i Asien, och valdes till turneringens bästa spelare. Ändå upplever jag att i hans utveckling fanns en pytteliten bit av mig. Jag försökte jobba på hans spelande, för han ville bara anfalla, inte alls delta i försvaret då spelet bytte fas, säger Tavares.
– De här är ”pokaler” som vi inte lägger i CV:n, men som vi är glada för. För jag vet att han aldrig glömmer att jag hjälpte honom.
Finland och HIFK är den första tränarerfarenheten från ”nordligare breddgrader” för Tavares. Och han är medveten om helhetsutmaningen. Det konkreta arbetet håller bara på att börja, lagbygget är på hälft och ligacupmatcherna börjar redan i januari.
– Utmaningen är stor, eftersom laget byggs under pågående tävling. Utmaningen är stor därför att ingen vill förlora – inte fansen och inte spelarna. Jag måste snabbt få ihop ett bra lag som vi kan spela med mot sådana lag som redan har sin spelartrupp och sitt spelsätt, säger han.
Tavares känner pressen i sitt uppdrag. På ett positivt sätt. Tanken på en klubb med en över 120-årig historia för också med sig sina egna krav för honom.
– Fansen vill ha samma som senaste säsong. Det finns inga ursäkter. Om vi senaste säsong fick vårt bästa resultat på 50 år, måste vi nästa år nå minst samma. Jag känner den pressen, men fotboll utan press är inte fotboll. Det ger mig adrenalin. Därför njuter jag av den här grenen. Och av det här livet.
Text: Topias Kauhala