Artikelserien Gamla Legendarer presenterar den här gången en man som spelat för HIFK under tre olika decennier. I motsats till de gamla stjärnspelare som tidigare figurerat i denna serie, hann Matti Haahti göra en betydande karriär på elitnivå också utanför De Stjärnprydda. Men även hans HIFK-karriär var lång och framgångsrik, och Haahti var dessutom en spelare som underhöll åskådarna både med sin skicklighet och diverse roliga tilltag under matcherna.
I stället för Helsingfors börjar berättelsen den här gången i Tammerfors, där Matti Haahti (född 8.6.1936) redan i tidig ålder sparkade boll tillsammans med andra småpojkar. Han anslöt sig till Ilves-Kissats juniorlag strax efter krigsåren. Ilves-Kissat var en klubb som hade flyttat från Viborg, men Haahti själv har inga rötter i Karelen. Föreningens representationslag däremot kryllade av karelska spelare, då Ilves-Kissat vann det finska fotbollsmästerskapet år 1950. Glanstiden blev dock inte lång och ”Lokatterna” fick nöja sig med spel i Finlandsserien och landskapsserien åren 1952-55. Och precis under dessa år tog den unga försvararen Haahti steget upp till Ilves-Kissats representationslag.
Matti Haahti var ursprungligen centerhalv men blev senare försvarare. Han gjorde intryck framför allt genom sin snabbhet: Haahti kunde löpa 100 meter på drygt 11 sekunder. Men han hade även andra goda egenskaper.
– Jag brukade hålla på och babbla på planen, vilket förstås gick motståndarna på nerverna. ”Farbror tar bort bollen” och sådant. Dessutom var jag rätt småväxt för att vara försvarare, så jag fick ibland göra små knep för att vinna huvudbollar. Men ingen tog ändå illa upp av det. Jag har alltid kommit bra överens med alla, berättar Haahti.
Efter skoltiden och militärtjänstgöringen flyttade Matti Haahti på grund av studierna till Helsingfors på hösten 1956, och han har bott i huvudstadsregionen sedan dess. Haahti representerade dock Ilves-Kissat ännu åren 1956 och 1957. Då hade Ilves-Kissat återvänt till mästerskapsserien, vilket betydde att Haahti fick debutera i högsta serien i sin födelsestad Tammerfors. Han gjorde väl ifrån sig, vilket även landslagets ledning noterade. Haahti spelade sin första A-landskamp i september 1957. Finland mötte England på Olympiastadion, som snart skulle bli den unge försvararens hemmaplan även på klubbnivå.
Tre toppspelare i HIFK på 1950- och 1960-talen: Matti Haahti (mitten), Unto Nevalainen (t.v.) och Stig Holmqvist (t.h.).
I den stjärnprydda rödtröjan
På hösten 1957 blev det alltså även aktuellt med klubbyte. Och det fanns många goda alternativ i Helsingfors: HPS hade precis blivit mästare, Kiffen hade tagit FM-guld ett par år tidigare och även HJK spelade på högsta nivå. Matti Haahti valde ändå den stjärnprydda rödtröjan. HIFK hade spelat i Finlandsserien (näst högsta nivå på den tiden) hela decenniet, men återvände till mästerskapsserien lämpligt nog på hösten 1957.
– Jag hade i olika landslagssammanhang bekantat mig med IFK:s killar (Hannu Kankkonen, Stig Holmqvist, Carl-Magnus Ekman) och blivit kompis med dem. Och när klubbens ordförande Helmut ”Bubi” Hess hörde att jag hade flyttat till Helsingfors för att studera, tog han kontakt och frågade om jag var intresserad av att spela i IFK. Varför inte, tänkte jag. Man skulle dessutom lära sig bättre svenska, vilket ju var lagets språk på den tiden, berättar Matti Haahti.
– Visst var även de övriga Helsingforsklubbarna ute efter mig, inte minst HPS, men IFK verkade helt enkelt vara ett bra alternativ! Jag blev väl mottagen i laget och kände mig aldrig som en utomstående, trots att jag varken var svenskspråkig eller från Helsingfors. Tack vare läroverket kunde jag svenska ändå tillräckligt bra för att inte vara helt bakom flötet!
Match mot Tampereen Kisatoverit 1960. Matti Haahti (mitten) omgiven av TKT-spelarna Erkki Lahtinen och Raimo Virola.
– I Tammerfors var reaktionerna däremot allt annat än positiva. Aamulehti skrev ganska negativa saker om mig och när jag för första gången spelade på Ratina i IFK:s tröja, började folk vissla genast när jag rörde bollen. Själv brydde jag mig dock inte om det här, jag spelade för IFK och därmed basta. Det första året var det värsta men sedan började det lugna sig. Och det var alltså uttryckligen åskådarna som reagerade, ingen av mina gamla lagkamrater var bitter på mig. Men på den tiden fick spelarövergångar känslorna att hetta till på ett helt annat sätt än idag, funderar Haahti.
Guld och framgångar
Trots att laget precis hade avancerat till mästerskapsserien lät framgångarna inte vänta på sig. HIFK tog FM-brons 1958 och följande år blev rödtröjorna finska mästare. De stjärnprydda firade guldet även säsongen 1961. På hösten 1960 deltog HIFK som regerande finska mästare i Europacupen (föregångare till Champions League). Hemmamatchen på Olympiastadion mot IFK Malmö var den första eurocup-matchen som spelades i Finland, och rödtröjornas pålitlige försvarare Matti Haahti var naturligtvis med. Hur var det möjligt att laget så snabbt tog steget från Finlandsserien till klar etta i landet?
– Bra spelare och en mycket stark lagsammanhållning, hur enkelt det än låter. Vi ställde upp för varandra och gick alltid ut för att vinna varje match. Föreningens starke man Bubi Hess var hela tiden med oss, liksom fotbollssektionens ordförande Erik Saxberg. Och vår tränare Roland Wiik var en riktig auktoritet, som jag uppskattade väldigt mycket. Jag kan skriva under det som Stig Holmqvist tidigare har sagt: Vad gäller taktik var Wiik den överlägset bästa tränaren jag hade under hela min karriär. På planen försökte vi förverkliga hans visioner så gott vi kunde.
– Ett fint exempel på detta är min första mästerskapsseriematch i HIFK 1958, då Roland Wiik placerade mig som libero. Vi hade förlorat en träningsmatch mot Haka med hela 2-6 strax före seriepremiären, och vår första motståndare i mästerskapsserien var igen Haka i Valkeakoski. Roland kom på att tillämpa det s.k. Riegel-systemet (”Spärr”), som hade utvecklats av österrikaren Karl Rappan: bakom försvarslinjen spelar en snabb kille, som sparkar bort bollarna och tar hand om passningar i djupled. Taktiken fungerade och vi vann med 1-0. Det sägs alltid att Timo Kautonen (Reipas) var Finlands första libero, men själv tror jag nog att jag var först, säger Matti Haahti.
Mästerskapsmedaljerna 1959 delas ut.
Då HIFK vann mästerskapet år 1959, spelade Matti Haahti i samtliga 18 seriematcher. På den tiden delades guldmedaljer ut endast till de 11 spelare, som spelat mest under säsongen. Därför finns till exempel lagets hårdföre försvarare Åke Lindman inte på den officiella namnlistan över mästarna – trots att Åke spelade lika många matcher (10) som t.ex. yttern Kaj Sylvander, som däremot räknas som mästare. Lindman hade råkat ut för samma öde redan år 1947, då HIFK hade vunnit sitt föregående finska fotbollsmästerskap. Som tur rättades detta nu till på ett elegant sätt.
– Om jag minns rätt så frågade IFK om lov av Bollförbundet, och lät göra en egen medalj åt Åke. Bubi Hess var aktiv i den här frågan. Jag tyckte det var en fin sak och helt rätt gjort! Åke var en spelare som jag respekterade väldigt mycket. Han var ju äldre än vi andra, hade spelat i landslaget och bl.a. i OS 1952, så det var klart att vi såg upp till honom. Och naturligtvis var Åke den spelare som lärde mig att glidtackla.
– Men det måste nog sägas att Åke inte alls var en sådan barsk och ovänlig person, som han alltid brukade spela i filmerna, tvärtom. Han var en mycket sympatisk och trevlig människa som kom överens med alla. Jag tillbringar vintrarna nuförtiden i Spanien och där var jag också i mars 2009, när Åke dog. Det första jag gjorde efter att ha kommit hem till Finland var att föra blommor till Åkes grav.
Landslaget, Alliansen – och pastiller!
Säsongerna 1958-61 var framgångsrika för Matti Haahti, och inte bara i HIFK. Under dessa år var han nämligen även ordinarie i Finlands A-landslag. Höjdpunkten i Haahtis blåvita karriär kom i september 1959, då Finland besegrade Östtyskland (DDR) på Olympiastadion med 3-2. Både spelplatsen och största delen av lagkamraterna var bekanta, eftersom Finlands lag hade totalt sex spelare från HIFK. Matti Haahti spelade sammanlagt 25 A-landskamper, av vilka den sista dock så pass tidigt som 1962, då Haahti var bara 26 år gammal.
Alliansen möter Vasco da Gama på Olympiastadion. Matti Haahti till höger, Paavo Lyytikäinen (Kiffen) till vänster.
Den snabbfotade försvararen spelade dessutom ett stort antal matcher i Alliansen, en sammanslutning av elitklubbarna i Helsingfors som spelade uppvisningsmatcher mot utländska topplag. Av dessa har Haahti särskilt varma minnen av matchen mot legendariska Vasco da Gama från Brasilien, som slutade oavgjort (1-1). Men det viktigaste var ändå två finska mästerskap med HIFK. Hur skulle lagets pålitlige försvarare jämföra mästarlagen från 1959 och 1961?
– Skillnaden var att vi år 1959 kanske ännu lyckades överraska våra konkurrenter, medan alla visste 1961 att IFK är ett starkt lag som slåss om guldet. Spelartruppen hade genomgått några förändringar; nya i laget var bl.a. Pekka ”Pjotr” Hämäläinen, Pertti Hartikainen och ett par till. Det är svårt att jämföra, men av dessa två mästarelvor anser jag kanske att 1959-laget trots allt var snäppet bättre, säger Matti Haahti.
Vid sidan av sina fotbollsfärdigheter var Matti Haahti också känd för sina roliga tilltag under matcherna. Han torde vara den enda finska fotbollsspelaren, som på elitnivå har bjudit pastiller åt motståndare mitt i matchen!
– Det hände någon gång på 1960-talet, jag tror vi spelade mot Haka. Jag tänkte att nu har det här blivit alldeles för allvarligt och monotont, någonting roligt måste man hitta på. Jag hade en ask med Sisu-pastiller i fickan, på den tiden fanns det fickor i matchbyxorna. Så hände det att jag tog fast Markku (Kumpulampi) och glidtacklade honom. Och när Markku sedan reste sig, räckte jag asken över till honom och sade ”Ota poika Sisua, sillä pärjää pitkälle” (”Ta lite Sisu så klarar du dig, killen”). Jag gjorde det några gånger, sedan anmälde något utskott i Bollförbundet att om jag fortsätter med det så får jag en varning varje gång!
Pastillerna är med i bilden även sommaren 2013 på ”Väiski”.
Till Lahtis och tillbaka
Efter fyra framgångsrika säsonger i HIFK bytte Matti Haahti klubb. Han representerade Reipas åren 1962-68 och framgångarna fortsatte även i Lahtis; två finska mästerskap (1963 och 1967) och tre övriga medaljplaceringar. I Reipas vann Haahti dessutom Finska Cupen 1964, den enda gången i sin karriär. En kuriositet är att Reipas har sina rötter i Viborg – precis som Ilves-Kissat, där Haahti började sin fotbollskarriär.
– Jag träffade min blivande hustru Virpi (f.d. Siljander) i Pajulahti idrottsinstitut, där hon ofta var på läger med damernas friidrottslandslag. Virpi är från Lahtis och jag började åka dit av och an så pass ofta, att herrarna i Reipas började bli intresserade. En bidragande orsak var också Olli Heinonen, som var min gamla lagkamrat från Ilves-Kissat och landslaget. Virpi och jag gifte oss i slutet av år 1961, men vi hade ändå vårt hem i huvudstaden. Jag representerade alltså Reipas i sju säsonger trots att jag fortfarande bodde i Helsingfors, berättar Matti Haahti.
– På hösten 1968 funderade jag redan på att lägga skorna på hyllan. Jag var ju redan 32 år gammal och arbetslivet började kräva sitt, även om det bör nämnas att min arbetsgivare Valio alltid var positivt inställd till mina tränings- och matchresor. Men samtidigt började IFK sikta på att återvända till mästerskapsserien, och fotbollssektionens ordförande Helge Jansson tog kontakt med mig.
– Saker och ting reddes sedan ut rätt fort och jag återvände till IFK. Också min fru tyckte att det är bättre att jag spelar i Helsingfors, så behöver jag inte längre åka av och an till Lahtis hela tiden. Och det är klart att jag hellre ville spela i det för mig bekanta IFK än i någon annan av stadens klubbar. Man kan säga att det var som att komma hem, konstaterar Matti Haahti om hösten 1968.
Andra sejouren i HIFK
Medan Matti Haahti representerade Reipas hade HIFK så småningom tappat kontakten med den nationella toppen, och på hösten 1966 tvingades de stjärnprydda lämna mästerskapsserien. Men nu var det dags för nya tag och Haahti var långtifrån den enda toppspelaren, som anslöt sig till HIFK på hösten 1968. Laget hade bara ett mål inför den kommande säsongen, vilket man också nådde: de stjärnprydda återvände till mästerskapsserien på hösten 1969. Men riktigt som en dans gick det ändå inte, eftersom kvalserien vållade stora problem för HIFK.
– Vi spelade vår första match i kvalserien mot Into i Kemi och fick stryk direkt. Självförtroendet fanns dock kvar då vi efter matchen sade till motståndarna att det blir en helt ny match i ”Stadi”, vi ska se hur det går där. Men det gick dåligt och vi förlorade mot Into också på hemmaplan! Som tur hade vi inte lika stora problem med de två övriga lagen och visst var det en stor fest, då vi säkrade avancemanget på Olympiastadion. Det fanns dessutom överraskande mycket åskådare på plats (över 4000) med tanke på att matchen började redan klockan 15 på en fredag, eftersom det inte fanns någon belysning.
HIFK har återvänt till mästerskapsserien på hösten 1969. Från vänster: lagkaptenen Matti Haahti, Trygve Wahlbeck, Tommy Lindholm, Helge Jansson, Esko Pirttijärvi och Torbjörn Wiik.
Det nya årtiondet betydde alltså åter spel i mästerskapsserien för både HIFK och Matti Haahti. Och inte utan framgång: de stjärnprydda tog FM-brons 1970 och FM-silver 1971. Under den senare säsongen fanns det även internationella matcher i programmet, då HIFK mötte norska Rosenborg i UEFA-cupen (föregångare till dagens Europa League). Det behöver knappast nämnas att rödtröjornas rutinerade försvarare Matti Haahti medverkade i båda matcherna. Han och Torbjörn Wiik är därmed de enda spelarna, som har representerat HIFK både i Europacupen och UEFA-cupen.
– Vi förlorade den första matchen mot Rosenborg på bortaplan, men tänkte att vi i returmatchen i Finland har en bra chans att vinna. Och jag tycker att vi gjorde en bra match på Stadion men förlorade ändå med knapp marginal (0-1), konstaterar Haahti om HIFK:s hittills sista tävlingsmatcher i Europa.
Mästerskapsserien 1972 började som vanligt på Valborg, vilket inspirerade Matti Haahti än en gång till att underhålla åskådarna och medspelarna. I stället för pastiller bjöd han på små gula ballonger åt motståndarna. Haahti blåste också själv upp en ballong och lät den flyga iväg, vilket förstås ledde till en viss sorts ljudeffekt. ”Kanske vi ännu får se dagen då Haahti mitt i en match börjar lägga patiens. Och sköter ändå sin egentliga uppgift klanderfritt”, antog Jouko Heinonen i Ilta-Sanomat följande dag.
HIFK och Haka på Olympiastadion i början av 1970-talet. Från vänster: Vidar Enqvist, Matti Haahti och Juhani Peltonen (Haka).
Matti Haahti blev rekordinnehavare i början av säsongen 1972. Då HIFK mötte HJK på Olympiastadion i slutet av maj, spelade Haahti sin 305:e mästerskapsseriematch i karriären och blev därmed ensam etta i alla tiders statistik. Det här hände dessutom i en såtillvida lämplig match att den tidigare rekordmannen var Reijo Jalava, som hade representerat HJK. De stjärnprydda gav Haahti en fin present genom att vinna derbymatchen (3-2). Efter det fanns det dock tyvärr inte så mycket att fira. HIFK hade varit en av favoriterna inför säsongstarten, men laget tappade konceptet totalt och degraderades från mästerskapsserien. De stjärnprydda gjorde comeback först i höstas, dvs. efter 42 långa år!
Från fotboll till maraton
– Jag var redo att avsluta min karriär på hösten 1972, då jag var redan 36 år gammal. Men så gick det inte riktigt ändå eftersom jag blev övertalad att spela ännu ett år i Lahtis (Lahti-69) samt ytterligare ett år i Tammerfors (Ilves-Kissat). Sedan var det slut på karriären på elitnivå, men jag fortsatte spela fotboll i flera år ännu efter säsongen 1974 – nämligen i Esbolaget LePa i lägre serier samt på veteransidan, berättar Matti Haahti, som spelade totalt 354 matcher i mästerskapsserien. Han innehade rekordet ända till år 1982 då han blev passerad av Timo Kautonen, sin gamla lagkamrat från Reipas, som dock nu representerade Kuusysi.
Efter att ha gjort sitt på fotbollsplanen började Matti Haahti på 1980-talet bli intresserad av maratonlöpning. Den kvickfotade liraren hade även uthållighet, vilket bevisas av hans fina maratonrekord 2.52.16. Haahti gjorde detta resultat på Helsinki City Marathon 1986, då han redan var 50 år gammal! Och han hade i det här skedet alltså redan hunnit med en ovanligt lång fotbollskarriär på elitnivå. Haahti spelade 18 hela säsonger i mästerskapsserien och höll på ännu vid 38 års ålder. Det här har mycket få finska spelare lyckats med under alla dessa år. Vad var hemligheten bakom den långa karriären?
Så här kunde det också gå till i en derbymatch på 1960-talet. Matti Haahti blir påtrampad av Pentti Rautiainen (HPS) på Tölö Bollplan i september 1961.
– Jag ville alltid komma framåt i det som jag gjorde. Redan som en liten kille på en landskamp på ”Stadika” beslöt jag mig att en dag dra på mig den blåvita tröjan. Jag har alltid haft olika slags mål: att komma till representationslaget, att avancera till Finlandsserien, att avancera till mästerskapsserien och så vidare. Och när jag i IFK fick min första FM-medalj och sedan mitt första mästerskap, förstärkte det mina ambitioner ytterligare.
– Det var helt samma sak med maratonlöpning, jag hade alltid ett mål i sikte. Och det gäller alltid att jobba hårt för att uppnå sina mål, inte ge upp. Tävlingssinnet var en annan sak. Jag njöt av att spela fotboll, och jag hade alltid en enorm segervilja, berättar Matti Haahti. Hans gamla lagkamrat Stig Holmqvist bekräftar saken. ”Stigu” berättade i denna artikelserie för ett par år sedan, att då HIFK låg på topp fanns det tre spelare i laget som särskilt mycket hatade att förlora: han själv, Unto Nevalainen – och Matti Haahti!
Minnen och nutid
– Mina bästa IFK-minnen är egentligen från de första säsongerna (1958 och 1959), då vi tog oss till toppen. Det var angenämt att komma till den här klubben. Jag fick ju visserligen komma till ett dukat bord såtillvida att de andra redan hade fixat avancemanget till mästerskapsserien. Åke Lindman var en stor stjärna som jag respekterade, trots att han aldrig betedde sig som en stjärna, och det var fint att vinna mästerskapet med honom. Sedan vill jag också nämna Stig Holmqvist, som var en mycket målmedveten spelare samt krävande både mot sig själv och sina lagkamrater. Även Hannu Kankkonen och Anders ”Antti” Westerholm var goda kamrater både på och utanför planen, säger Matti Haahti.
Nuförtiden hinner Matti Haahti med några HIFK-matcher per säsong. Liksom så många andra IFK-legender var han dessutom på plats på sommaren 2013, då det nya konstgräset på Väinämöinenplanen invigdes. Att det inte blir desto mer aktiviteter än så beror till stor del på att den gamle toppspelaren nuförtiden tillbringar halva året i närheten av Valencia i Spanien. Och där befann Matti Haahti sig även i början av oktober, då han fick glädjebudskapet om HIFK:s avancemang till fotbollsligan!
En gång IFK, alltid IFK. Från vänster: Matti Haahti, Torbjörn Wiik, Trygve Wahlbeck, Gary Sundberg.
– Jag kunde knappt tro mina ögon då jag efter sista matchen läste i Husis (Hufvudstadsbladet) att avancemanget var ett faktum! Det fanns oerhört mycket glädje i bilderna. Naturligtvis tänkte jag tillbaka på säsongen 1969, dvs. för 45 år sedan, då jag även själv var med om att lyfta IFK till högsta nivå. Också då kändes det härligt att vi hade levt upp till de förväntningar som ställdes på laget. Känslorna svallade inombords då jag läste allt det här på sportsidorna i Husis. Det kändes nästan som om jag själv hade varit med om ”miraklet”.
– Naturligtvis trodde jag att IFK ännu återvänder till den serienivå där klubben hör hemma. Jag väntade på avancemanget varje år, trots allt hade jag ju själv spelat mina kanske bästa år just i IFK och vunnit två guld och några medaljer till i den röda tröjan. De vänskapsband som skapades i IFK har varit livslånga. Vi kände på oss att IFK är en klubb och ett lag för hela familjen – också för våra fruar och barn.
– Jag önskar att IFK-andan blir bara starkare och livskraftigare, och att den lever länge! säger Matti Haahti, fotbollslegenden som burit den stjärnprydda rödtröjan under tre olika decennier.
Foto: HIFK, Matti Haahti, Urheilun Kuva-Aitta, HBL.