Våren är här och HIFK spelar inkommande torsdag sin första hemmamatch i högsta serien i fotboll sedan år 1972. Med andra ord en betydande händelse, som inte alls blir mindre intressant av att lokalkonkurrenten HJK står för motståndet. Dessa två klubbar har spelat fotboll i mer än hundra år, och det har hunnit hända ett och annat i de inbördes matcherna. I denna tvådelade artikel behandlas möten mellan De Stjärnprydda och ”Klubi” genom decennierna, och samtidigt berörs även övriga Helsingforsklubbars öden på det gröna fältet.
Del 1/2: https://hifkfotboll.fi/hifk-och-hjk-genom-tiderna-del-12/
Från nedgång till blomstring i Helsingfors (1950-1962)
Fotbollen i Helsingfors hade trots allt goda tider framför sig, även om det kanske hade varit svårt att ana i början av 1950-talet. Under det olympiska året 1952 var Kiffen huvudstadens enda lag i mästerskapsserien, och HIFK:s stenhårda försvarare Åke Lindman var den enda Helsingforsspelaren i det finska fotbollslandslag som spelade i OS. HIFK tillbringade totalt åtta säsonger i Finlandsserien och återvände till högsta serien först på hösten 1957. HJK spelade i en annan grupp och gjorde också en snabbare comeback, men med undantag av FM-silvret 1956 lyste Klubis framgångar med sin frånvaro. Helsingfors blev ändå åter fotbollsmästarnas hemstad tack vare Kiffen (1955) och HPS (1957).
HIFK:s återkomst till mästerskapsserien var lyckad och de stjärnprydda knep FM-brons 1958. Den första seriematchen på länge mot HJK var däremot betydligt mindre lyckad: stryk med 0-3. HIFK hade senast förlorat en seriematch mot HJK i juni 1941, endast ett par veckor före fortsättningskriget bröt ut! De stjärnprydda återställde ordningen i september med en 3-1 – seger, och den hala planen gynnade särskilt rödtröjornas tekniska anfallare som Hannu Kankkonen och Carl-Magnus Ekman. På hösten fick Helsingfors ytterligare ett mästerskapsserielag tack vare Pallo-Pojat, och fotbollsvänner i staden hade nu möjligheten att välja och vraka.
Framgångarna uteblev inte heller, då HIFK vann mästerskapet 1959 och 1961. Dessutom spelade Alliansen, en sammanslutning av huvudstadens främsta lag, internationella matcher mot diverse topplag inför stora publikmängder under dessa år. Avigsidan var att fotbollspubliken inte nödvändigtvis orkade intressera sig för varje derbymatch, då Helsingforsklubbar mötte varandra i så gott som varje serieomgång. Till exempel i publikligan 1960 placerade sig helsingforsarna så här: HIFK 3, HPS 5, Kiffen 9, Pallo-Pojat 11, HJK 12.
Derbymatcher är ofta svårtippade och förhandsfavoriter kan råka ut för överraskande poängförluster, men åtminstone 1961 var just dessa matcher HIFK:s styrka: sju segrar och en oavgjord – mot HJK i augusti. De här två lagen hade spelat sin alla tiders målrikaste oavgjorda inbördes match (4-4) året före. Det stora namnet var HJK:s Aulis Rytkönen som gjorde hat trick. Rytkönen, som inledde sin ligakarriär i Kuopio, hade precis återvänt från proffsspel i Frankrike och blivit spelande tränare för HJK. Oavgjort var det bästa resultatet som Klubi fick mot HIFK på många år, tills derbymatchernas oberäknelighet kom fram på hösten 1962. HJK degraderades, men lyckades i slutet av serien för första gången på länge besegra sina stjärnprydda konkurrenter.
HJK förstärks (1963-1969)
De blåvitrandiga hade klarat sig dåligt redan länge men bestämt sig för att ändra kurs till vilket pris som helst. HJK:s nya ordförande Olli Lyytikäinen, VD för Kustannus Oy Apulehdet (idag A-lehdet Oy), visade vägen med stora ekonomiska satsningar, och Klubi värvade flera namnstarka spelare trots att man precis hade degraderats till Finlandsserien. Från HIFK flyttade landslagsspelarna Hannu Kankkonen och Stig Holmqvist till HJK. Senare värvade Klubi ännu den största stjärnan i HPS, färgstarke anfallaren Kai Pahlman. Därför var det inte så konstigt att HJK återvände snabbt till mästerskapsserien och vann finska mästerskapet 1964 – för första gången på 26 år!
HIFK lät ändå inte de blåvitrandiga komma lätt undan i de inbördes matcherna 1964. De stjärnprydda knep segern med 3-2 på våren efter att Esko Heltola slagit till två gånger och Carl-Magnus Ekman gjort mål direkt på hörna. Jaakko Murtovaara och Pentti Kokko höll HJK inne i matchen. I höstomgångens match lyckades däremot ingen träffa rätt och slutresultatet var 0-0. Det här är den enda gången då en seriematch mellan HIFK och HJK har slutat mållös. Inte så konstigt med tanke på att det fanns två toppmålvakter på plan: Urho Örn (HJK) och Anders Westerholm (HIFK).
Torbjörn Wiik (HIFK) i en luftduell mot Pentti Kokko (HJK) på Olympiastadion 1965. HIFK-spelaren med nummer 8 på ryggen är Ilkka Haila.
Helsingforsfotbollens storhetstid tog slut i mitten av 1960-talet. HPS och Kiffen lämnade mästerskapsserien på hösten 1964, medan Pallo-Pojat hade degraderats redan tidigare. Även Alliansen, som bjudit in ett antal utländska toppklubbar till Helsingfors, upphörde med sin verksamhet. Nu fanns det bara två Helsingforslag kvar i mästerskapsserien, HIFK och HJK. Och 1965 hände någonting nästan unikt: HJK vann båda seriematcherna mot HIFK, vilket hade tidigare skett endast säsongen 1938. Följande år var det åter jämnare, men det räddade inte HIFK. På hösten 1966 var det nämligen rödtröjornas tur att degraderas!
De stjärnprydda samlade krafterna i Finlandsserien i tre säsonger. År 1967 upplevdes därmed för första gången den situation som senare blivit mycket vanlig: HJK är det enda Helsingforslaget på högsta serienivå i fotboll. Ponnistus hjälpte upp situationen tillfälligt genom spel i mästerskapsserien 1968. Men visiten blev fransk och år 1969 spelades det inte heller några derbymatcher på elitnivå i Helsingfors. HJK klarade sig bra och hade gott om publik under dessa år, men lyckades inte vinna mästerskapet efter 1964.
De sista derbymatcherna (1970-1972)
År 1970 var HIFK åter tillbaka i mästerskapsserien. De stjärnprydda hade en rätt knagglig start i serien och förväntningarna var kanske inte så högt ställda inför den första derbymatchen, där HJK var hemmalag. Men allt gick rödtröjornas väg och segersiffrorna (1-5) var de största på flera årtionden! Särskilt trion med Markku Viro, Tommy Lindholm och Matti Paatelainen var närmast omöjlig för värdlaget. Även båda klubbarnas ishockeyspelare visade sig på Olympiastadion i en förmatch till kvällens huvudnummer. HIFK hade bl.a. Matti Murto, Lalli Partinen och Heikki Riihiranta i sina led, medan HJK hade spelare som Antti Ravi, Jorma Borgström och Raimo Määttänen. HIFK:s hockeylirare hade även taktiken klar: ”När det ropas BYTE, springer 11 man till plankanten och hela laget byts ut!”.
Lagen möttes åter i augusti och då visade det sig igen hur svårtippade derbymatcher kan vara. I det här skedet hade HIFK spelat 11 raka matcher utan förlust och klättrat upp i tabelltoppen. De stjärnprydda var förhandsfavoriter, men nu var det HJK:s tur att slå ur underläge och vinna (1-3). HIFK:s tränare Aulis Huttunen konstaterade efter matchen att han anade, att den långa sviten utan förlust snart kommer att brytas, men: ”Hellre hade vi nog förlorat mot något annat lag än HJK”. HIFK fick trösta sig med det nya publikrekordet 8485, som gäller än så länge. Säsongen slutade med att HIFK tog FM-brons medan HJK blev femte, och styrkeförhållandena såg därmed ut att ha ändrats igen.
Men allmänt taget var det fortfarande jämnt då klubbarna drabbade samman, och säsongen 1971 slutade båda derbymatcherna oavgjort. HIFK spelade hela 11 gånger oavgjort under säsongen vilket lämnade rum för vissa spekulationer efteråt, då TPS vann mästerskapet med en enda futtig poäng ner till rödtröjorna. HIFK tog alltså FM-silver medan HJK fick nöja sig med fjärde plats. HIFK hade nu dessutom ett större publiksnitt än HJK, även om det bör konstateras att ishockeyn i det här skedet var den främsta publiksporten i båda klubbarna.
Farlig situation framför HIFK:s mål, vilket även målvakten Anders Westerholm och Torbjörn Wiik noterar.
HIFK räknades som en av förhandsfavoriterna inför säsongen 1972, de stjärnprydda hade ju tagit silver och brons de föregående åren. I HJK såg läget inte riktigt lika lovande ut. Spelartrafiken mellan klubbarna var ovanligt livlig: Markku Viro och Martti Kuusela flyttade från HIFK till HJK, medan Timo Rahja gick i motsatt riktning. Det första derbyt spelades i slutet av maj och inte helt oväntat var det HIFK som vann med 3-2. Matti ”Roto” Paatelainen var tvåmålsskytt och Timo Rahja säkrade med sin hyperskruvade frispark att rödtröjorna vände matchen i slutet. HIFK låg tvåa i tabellen och allt såg ännu bra ut.
Men sedan gick ingenting som planerat och de stjärnprydda plockade poäng i en alltför långsam takt. Särskilt bra gick det inte för HJK heller. Det andra derbyt spelades i början av augusti och nu kunde Klubi vinna (1-2) efter att Kalervo Paananen dundrat in segermålet från 35 meter. Efter att den sista omgången hade spelats var HJK nionde och HIFK tionde i tabellen. Nedflyttningsstrecket gick mellan de två lagen, vilket betydde att HIFK degraderades. Klubbarnas svaga säsong syntes även på publiksiffran, som var mindre än fyratusen i båda derbymatcherna.
Epilog
Ingen hade säkert trott på hösten 1972 att det dröjer mer än 40 år, innan HIFK följande gång spelar fotboll på högsta nivå. Men det var precis vad som hände. Efter rödtröjornas degradering har HJK nått en maktposition, som syns mycket klart även i statistiken. Ännu efter 1972 var toppen relativt jämn: HJK hade då vunnit 10, HPS 9 och HIFK 7 finska mästerskap i fotboll. Men efter det har HJK blivit mästare 17 gånger, och utmanare i Helsingfors som avancerat till högsta serien har oftast försvunnit ur bilden efter en eller två säsonger. Det klaraste undantaget är FinnPa (Finnairin Palloilijat), som med flygbolagets stöd spelade sex säsonger i fotbollsligan på 1990-talet.
Med tanke på framtiden visade sig säsongen 1972 vara av avgörande betydelse, eftersom HJK på den tiden brottades med svåra ekonomiska problem. Dessa berodde framför allt på ishockeyn, som slukade pengar. Det kunde alltså ha gått annorlunda, vilket konstateras även i HJK:s 100-årshistorik Tähtien tarina:
”Om platsen i mästerskapsserien gått förlorad, hade det med stor säkerhet betytt slutet för toppfotboll i HJK. — Ifall HJK och HIFK hade bytt platser i tabellen, skulle 1980-talets bästa finska lag ha kunnat spela i stjärnprydda röda tröjor i stället för blåvita.”
HIFK är tillbaka i högsta serien 2015. De stjärnprydda återvände dock redan ifjol till Olympiastadion.
HIFK och HJK hade drabbat samman i fotboll och även andra grenar i decennier, men klubbarna har gått skilda vägar efter 1972. Och det här gällde inte bara fotboll. HJK följde affärslivets kalla principer och gjorde sig av med gamla, traditionella grenar – bandy, ishockey, handboll samt den kortlivade konståkningen – för att enbart koncentrera sig på fotboll. I HIFK blev ishockey definitivt den största grenen, men i övrigt har klubben varit trogen sina rötter: grenutbudet är fortfarande lika mångsidigt som tidigare.
Tack vare hallarna kunde ishockey ta platsen som den mest populära lagsporten i Helsingfors och hela Finland. Även de mest intensiva derbymatcherna spelades i ishockey, där HIFK och Jokerit har drabbat samman i mer än fyrtio år. De otaliga fotbollsmatcherna mellan HIFK och HJK – först i Kajsaniemi och Djurgården, sedan på Tölö Bollplan och till slut på Olympiastadion – har däremot fallit i glömska. Samtidigt som ishockeyn har ökat i popularitet tack vare tävlan mellan två stora Helsingforsklubbar, har HJK i fotboll oftast varit huvudstadens enda representant i högsta serien.
Det finns dock alltid plats för överraskningar och oväntade vändningar i idrottens värld. Knappast hade någon på hösten 1972 kunnat gissa att HIFK:s fotboll har en närmast biblisk, över 40 år lång ökenvandring framför sig. Men vem hade heller för ett par år sedan gissat att det i Helsingfors 2015 åter spelas derbymatcher på högsta nivå i fotboll, men inte i ishockey? Den här situationen uppkom genom två vitt skilda händelseförlopp. Först gjorde Jokerit beslutet att flytta till den ryskdominerade KHL-ligan, där laget spelade sin första match i september 2014. Exakt en månad senare vann HIFK sin sista match för säsongen på Tölö Bollplan och säkrade ett mycket överraskande avancemang till fotbollsligan.
Det har naturligtvis hunnit hända en hel del sedan HIFK senast spelade fotboll på högsta nivå. Och situationen i dag är inte riktigt likadan som förr i tiden då Helsingfors oftast hade även andra lag i högsta serien än HIFK och HJK. Trots det kan man känna historiens vingslag då laget i de röda stjärnprydda tröjorna möter sin blåvita lokalkonkurrent på torsdag kväll. En idrottslig kamp, som började på Kajsaniemiplanen för 106 år sedan, fortsätter efter ett uppehåll på flera decennier.
Fotbollsligan: HIFK – HJK torsdagen 23 april 2015 klockan 18:30 på Tölö fotbollsstadion.
Källor: HIFK:s historik 1927 (huvudred. Gustav Holmström), 1947 (HIFK:s redaktionskommitte) och 1997 (Ingmar Björkman), Tähtien tarina (Allan Tiitta, Seppo Aalto, Esa Sulkava, Erkka V. Lehtola), Klubi 80 (Esko S. Lahtinen), Jalkapallokirja 1933-1973, Pelimiehet (Juha Vuorinen & Markku Kasila), Rakas jalkapallo (huvudred. Yrjö Lautela, Göran Wallen), Suomen Urheilulehti, Pallo Pyörii (SPL), Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Ilta-Sanomat.
