Tölö Bollplan, lördagen 4 oktober ungefär klockan 18. Domaren blåser slutsignalen i Division 1 – matchen mellan HIFK och FC Jazz, och rödtröjornas vilda festande börjar. HIFK har avancerat till fotbollsligan och återtagit sin plats i fotbollseliten efter 42 långa år.
Det enorma jublet blandas med en portion förvåning, för knappast hade någon trott på HIFK:s möjligheter ännu några veckor tidigare. De stjärnprydda hade då hela elva poäng upp till serieledarna KTP, och endast fyra omgångar återstod att spela. Men det omöjliga hände: Kotkalaget tappade sitt försprång och HIFK spurtade i mål som seriesegrare.
Glada, förvånade och även rörda miner. Bland den stora publiken på Bollis fanns en hel del äldre människor, som hade sett HIFK degraderas från mästerskapsserien på hösten 1972. Och många av dem konstaterade med nästan identiska ord: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den här dagen”. Vilket inte alls är konstigt med tanke på hur lång och krokig HIFK:s ökenvandring har varit.
Det som har hänt för HIFK:s fotboll är unikt i Finland, då ingen annan klubb har återvänt till högsta serien efter ett lika långt uppehåll. Tidigare rekordinnehavare var kamratföreningen Åbo IFK, som degraderades från mästerskapsserien 1935 och återvände 1963, dvs. efter 28 år. Visserligen har ”kanariefåglarna” från Åbo inte heller figurerat på högsta nivå efter säsongen 1967.
Ett kapitel för sig i HIFK:s fotbollssaga är den djupa kontrasten mellan glansdagarna och mörkret. De stjärnprydda har vunnit sju finska mästerskap, men å andra sidan också fått nöja sig med spel i Division 4 – på den femte högsta nivån. Och inte bara en utan två gånger, och sammanlagt i sju säsonger (1980-1983, 2003-2005).
Unikt i Finland och mycket ovanligt även i övriga Europa. Men i Frankrike hittar vi någonting som påminner om rödtröjornas öde. Nordfranska Stade de Reims har vunnit sex nationella mästerskap, men degraderades 1979. Det tog 33 år för klubben att komma tillbaka, och under 1990-talets vågdal spelade man bara på sjätte högsta nivå i Frankrike.
Stade de Reims återvände till högsta serien på våren 2012 och har sedermera befäst sin ställning i Ligue 1. En intressant detalj är att även fransmännens matchställ består av röd tröja och vita byxor. Det bör också nämnas att Stade de Reims på 1950-talet hörde till de bästa fotbollsklubbarna i Europa, med storstjärnor som Just Fontaine och Raymond Kopa i laget.
Mitt i all glädjeyra är det ändå bra att komma ihåg en viktig sak: i motsats till många andra finska fotbollsklubbar som hamnat i motvind, har HIFK trots allt hela tiden fortsatt med sin verksamhet, också under de tunga åren och årtionden. Det här hade inte varit möjligt utan de otaliga människor, som på sin egen fritid har ställt upp och arbetat för föreningen i vått och torrt. Och utan deras insats hade man inte heller festat på Bollis lördagen 4 oktober 2014.
Ingen som befann sig på plats lär glömma festen på Bollplan för en dryg vecka sedan. Och även utan avancemanget hade det funnits orsak att fira, så utomordentligt lyckad var rödtröjornas säsong. Därför är det också på sin plats att ge sista ordet till Esa Terävä, som var en exemplarisk lagkapten även i år. Eski intervjuades av Huuhkaja-TV efter matchen och det här hade han att säga om HIFK och dess supportrar:
”Den gemenskaplighet som vi har i den här föreningen är någonting exceptionellt, vilket man kan uppleva bara genom att bli en del av det. Och när man en gång har fått komma med, vill man inte längre lämna det!”
Foto: HIFK, L’union-L’Ardennais
Tack till: Karel Stokkermans, RSSSF