HIFK återvänder till Olympiastadion i sommar efter ett uppehåll på mer än fyra decennier. Det är därmed lämpligt att även artikelserien Gamla Legendarer, där rödtröjornas forna stjärnspelare presenteras, efter en betydligt kortare paus gör comeback. Serien fortsätter med Torbjörn Wiik, HIFK:s pålitlige ytterhalv på 1960- och 1970-talen. Han har behållit kontakten till föreningen även efter sin aktiva karriär, och herr Wiik är en bekant syn på representationslagets hemmamatcher även i denna dag.
Man kan väl lugnt säga att det från första början var klart vilken idrottsförening Torbjörn Wiik (f. 24.9.1942) skulle representera. Hans far Roland Wiik (1915 – 1976) gjorde nämligen en livslång karriär i HIFK som idrottare, tränare och ledare. Torbjörn Wiik började spela fotboll på traditionellt vis, dvs. tillsammans med kompisar i hemknutarna i Drumsö. ”Nalle” spelade sin första match i HIFK-tröjan, närmare bestämt i föreningens C2-juniorlag, under det olympiska året 1952. Att lagkamraterna var 3-4 år äldre än Nalle bekom honom inte på något sätt!
Utöver fotboll spelade Nalle även handboll och bandy i HIFK. Han blev finsk mästare i handboll både som A- och B-junior, enligt egen utsago tack vare bra medspelare. Men fotboll var ändå den viktigaste sporten och Tölö Bollplan var som ett andra hem för Nalle. Han började också snart nå framgångar, både med laget och individuellt. Nalles juniorlag vann sex raka distriktsmästerskap i sin egen åldersklass åren 1956-61, och vid sidan av detta blev han distriktets teknikmästare fem år i rad. På den tiden spelade endast A-juniorerna om finska mästerskapet, vilket betyder att distriktsmästerskapet värdesattes betydligt högre än idag.
HIFK:s juniorer, som även blev finska mästare i handboll. Sju av spelarnagick på samma klass i Norsen. Torbjörn Wiik på övre raden, andra från höger.
– Som spelare var jag teknisk, om än något långsam. Som barn bodde jag i praktiken på Bollis, och jonglerade med bollen hur mycket som helst där. Jag hade också en bra sparkteknik och kunde skjuta med båda fötterna. Därmed kunde jag spela på båda flankerna, trots att jag oftast ändå spelade högerhalv (enligt dagens termer närmast mittfältare). Till mina styrkor hörde också speluppfattningen, och nog var jag ganska lugn på planen också, trots att jag blev utvisad ett par gånger under karriären, berättar Nalle.
Upp till representationslaget och pojklandslaget
Vägen till föreningens representationslag var trots allt krokig, eftersom HIFK hade återtagit sin plats i den nationella eliten. Rödtröjorna tog FM-brons 1958 och praktiskt taget samma lag vann finska mästerskapet följande år. Truppen var stenhård och kryllade av landslagsspelare, så det var sannerligen ingen enkel uppgift att ta en plats i laget. Torbjörn Wiik lyckades ändå med två debuter år 1960: han spelade både i mästerskapsserien och i pojklandslaget.
– Jag hade ju hunnit spela distriktsmatcher i HIFK:s representationslag redan året innan. Det fanns en back i laget, han var redan 31 år så jag tyckte han var väldigt gammal… ja, det var förstås Åke Lindman! Men min första FM-seriematch spelade jag först i september 1960, berättar Nalle Wiik. – Motståndare var HPS så jag fick inleda direkt med ett derby, som efter många svängar slutade oavgjort 4-4! En kuriositet är att jag var tvungen att låna fotbollsskor av vår center Pekka Hämäläinen, och spelade därmed matchen med skor som var två nummer för stora för mig! Inte så kul…
Torbjörn Wiik (t.v.) i FM-seriedebuten 1960.
– I juni i samma år hade jag spelat i pojklandslaget (U18), då vi mötte Sverige. Juniorernas landslagsverksamhet hade börjat bara några år tidigare och det spelades oftast bara en eller två matcher per år. Av någon orsak spelade jag centerhalv, vilket ju inte var min position. Leif Eriksson, som var center i det svenska laget, blev senare proffs och spelade många år i Frankrike, berättar Nalle om sin debut i den blåvita landslagströjan. Matchen i Tavastehus slutade 2-5 till Sverige.
HIFK:s framgångar fortsatte och rödtröjorna korades åter till finska mästare 1961. Efter säsongen tappade laget dock två nyckelspelare, då försvararen Matti Haahti och ytterhalven Unto Nevalainen flyttade till Reipas i Lahtis. Den sistnämnde ersattes av 19-årige Torbjörn Wiik, som nu hade stora skor att fylla: Unto Nevalainen var ordinarie i A-landslaget, och han hade dessutom blivit vald till årets fotbollsspelare ett par år tidigare. Unge herr Wiik tog dock beslutsamt sin plats i laget och blev en av HIFK:s absoluta stöttepelare för tio år framåt.
Ute i Europa
Säsongen 1962 var dessvärre ingen större fest för rödtröjorna. De regerande mästarna inledde serien knaggligt och fick till slut nöja sig med sjunde plats. Man fick uppleva betydligt mer dramatik på det internationella planet, då HIFK drabbade samman med österrikiska Austria Wien i Europacupen (föregångaren till Champions League) i september. Den första matchen i Wien blev ett riktigt målkalas och hemmalaget pressades hårt av ett fördomsfritt HIFK.
Carl-Magnus Ekman gav rödtröjorna ledningen redan efter några minuter, och Prater-stadion i Wien tystnade på nytt då Torbjörn Wiik gjorde ett verkligt drömmål med ett kanonskott från 30 meter i krysset! Åtminstone i det här avseendet hade Wiik lyckats fylla föregångarens skor, eftersom det var just Unto Nevalainen som två år tidigare hade gjort alla tiders första finska mål i en euromatch då HIFK spelade mot IFK Malmö. Matchen i Wien avgjordes först i slutminuterna, då Austria gjorde två mål och vann med 5-3.
– Det är möjligt att Austria blev tagen med överraskning, de väntade sig knappast någonting av oss. Vi spelade ganska hårt och den österrikiska pressen kallade oss följande dag för ”Holzhackern” (skogshuggare). Stig Holmqvist blev utvisad i andra halvlek, vilket Stigu visserligen själv tyckte var orimligt. Returmatchen på Olympiastadion gick tyvärr betydligt sämre, det var långt ifrån det fina spel som vi hade i Wien, berättar Torbjörn Wiik om hemmaförlusten (0-2) tre veckor senare.
HIFK förlorade igen två viktiga spelare efter säsongsslutet. Den här gången gällde det ytterhalven Stig Holmqvist och innern Hannu Kankkonen, som värvades av HJK trots att klubben degraderats till Finlandsserien. Trots dessa spelarförluster gjorde HIFK en rätt hygglig säsong år 1963. Juha Lyytikäinen hade återvänt från Kiffen till de stjärnprydda, och han blev mästerskapsseriens skyttekung med sina 16 mål. Ytterhalven Torbjörn Wiik sekunderade väl och stod för fem fullträffar. HIFK blev fjärde och förlorade kampen om bronsmedaljerna med en futtig poäng mot Åbo IFK. Vid sidan av klubblaget var Wiik under åren 1962-63 ordinarie i ungdomslandslaget (U21), där han även tjänstgjorde som lagkapten.
– Vi spelade en ungdomslandskamp mot Sverige i Åbo, och det harmar mig verkligen att vi inte vann den matchen. Vi hade en straff som vi missade, hade hur många goda lägen som helst, men missade alla och förlorade till slut med 0-2! På sommaren 1963 var jag dessutom reserv i A-landslaget, då Finland mötte Sovjetunionen i OS-kvalet. Det var en fin upplevelse trots att jag inte fick spela, berättar Torbjörn Wiik om landslagets resa till Kiev.
Motvind
Fotbollen i Helsingfors upplevde en blomstringsperiod från och med mitten av 1950-talet. När läget var som bäst hade huvudstaden inte mindre än fem lag i mästerskapsserien. Finska mästerskapet vanns av Kiffen (1955), HPS (1957), HIFK (1959 och 1961) och HJK (1964). Ett exempel på den dåtida livskraften var Alliansen, en sammanslutning av stadens fotbollsklubbar, som spelade uppvisningsmatcher mot utländska topplag inför stora publikskaror. Men så småningom började klubbarna i ”Stadi” tappa mark. Pallo-Pojat degraderades till Finlandsserien 1961, och HJK råkade ut för samma öde 1962 men gjorde en snabb comeback. Kiffen och HPS degraderades i sin tur på hösten 1964, och även HIFK hade motvind.
Gamla lagkamraterna Torbjörn Wiik (t.v.) och Hannu Kankkonen, nu i Alliansens tröja 1965.
– En orsak till nedförsbacken var givetvis det faktum att vi inom ett drygt år tappade fyra landslagsspelare. En annan orsak var att man inte satsade på en riktig tränare. Från och med säsongen 1963 var det vår målvakt Anders Westerholm som var huvudansvarig för träningen. Ingenting illa om den gode ”Antti”, som var en lysande keeper, men att vara både målvakt och tränare är helt enkelt inte någon bra kombination. Det var naturligtvis inte Anttis fel att situationen var den här, det vilar nog på klubbledningens ansvar, konstaterar Nalle Wiik.
HIFK blev sjätte i FM-serien år 1964. De stjärnprydda lyckades förbättra placeringen med ett pinnhål följande säsong, men det bör påpekas att serien var ytterst jämn och laget var endast två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. På hösten 1966 gick HIFK slutligen samma öde till mötes som sina lokalkonkurrenter och tvingades ta steget ner till Finlandsserien. För Torbjörn Wiik var säsongen paradoxalt nog rätt lyckad, och han spelade sin enda B-landskamp i karriären mot Sverige i juni 1966.
– Tydligen spelade jag ganska bra, eftersom svenska tidningar undrade följande dag varför Torbjörn Wiik inte spelar i A-landslaget! Det är alltid svårt att själv bedöma sådana där saker, men jag var faktiskt i bra form det året. Men för HIFK gick säsongen dåligt och i sista omgången blev det klart att vi degraderas. Vi slog visserligen OTP med 6-1 men det räckte inte, eftersom KuPS som redan var klar mästare samtidigt förlorade mot VPS. Det betydde att VPS slutade en poäng före oss i tabellen och därmed klarade kontraktet, berättar Nalle om rödtröjornas mörka höst.
Efter degraderingen var det nära att Torbjörn Wiik hade fortsatt sin fotbollskarriär i Sverige. På den tiden var det ytterst ovanligt med finska fotbollsspelare utomlands. Ett flertal svenska föreningar hörde av sig, men flytten blev ändå aldrig av. På den tiden måste man nämligen vara svensk medborgare för att få spela i Allsvenskan, och Nalle var inte intresserad av spel på lägre nivå. Utländska spelare gjorde entré i Allsvenskan först år 1974.
Helsingforsderby mellan HIFK och Kiffen 1962. Torbjörn Wiik i mitten. Övriga stjärnprydda lirare: Kari Selin (t.v.) och Stig Holmqvist.
En ny vår
HIFK tillbringade tre säsonger i Finlandsserien. De stjärnprydda blev fjärde i sin egen zon både 1967 och 1968, men var inte ens i närheten av avancemang. Det här skulle dock snart förändras. Helge Jansson hade blivit ny ordförande för HIFK:s fotbollssektion på senhösten 1967, och så småningom började det hända. HIFK förstärkte laget med flera nya spelare inför säsongen 1969. Det mest namnstarka nyförvärvet var definitivt Tommy Lindholm, landslagsanfallare och skyttekung i TPS. Även andra nya spelare dök upp och dessutom återvände gamle gode Matti Haahti från Reipas. Försvararen Aulis Huttunen tog över som tränare för laget.
– Jag lyfter på hatten åt Helge Jansson för det jobb han gjorde för HIFK. Han hade ju bakgrund som privatföretagare, alltså van vid att ensam ta beslut, så han var inte alltid så lätt att samarbeta med. Men han var en aktiv och initiativrik ledare, precis vad föreningen behövde. Utan Jansson hade HIFK knappast kommit tillbaka till toppen, tror Nalle.
Publiken fick se ett starkt HIFK år 1969. Laget vann Finlandsseriens östra zon i överlägsen stil. Det här räckte dock ännu inte för avancemang, eftersom det spelades en kvalserie tillsammans med de tre övriga zonsegrarna i Finlandsserien och bara två lag skulle ta steget upp. Kvalserien var ytterst jämn och inför den sjätte och sista omgången låg samtliga lag på fem poäng. Allt skulle därmed avgöras i de sista matcherna. HIFK skulle möta TPV från Tammerfors…
– Vi var ju klara favoriter och många inbillade sig att HIFK skulle avancera utan problem. Men det blev en turbulent kvalserie, vi åkte på stryk direkt i första matchen mot Into i Kemi. Också de övriga matcherna var jämna och spännande, och i sista omgången var vi tvungna att slå TPV. Det var över 4000 åskådare på Stadion trots att matchen spelades på en vardag på arbetstid. Vi vann med 1-0 och Matti ”Roto” Paatelainen stod för segermålet. Det var en stor sak för oss att återvända till mästerskapsserien och visst festades det nog länge och riktigt ordentligt, minns Nalle.
HIFK:s silverlag 1971. Torbjörn Wiik i nedre raden, längst till vänster.
Högkonjunkturen fortsatte även i mästerskapsserien: HIFK tog FM-brons 1970 och FM-silver 1971. De här var rödtröjornas första medaljplaceringar efter mästerskapet 1961. TPS blev mästare 1971 med endast en poäng ner till de stjärnprydda. Och det blev åter internationellt spel för HIFK på hösten 1971, då man mötte norska Rosenborg i UEFA-cupen (idag UEFA Europa League). Där tog det roliga dock snabbt slut, då Rosenborg var bättre med sammanlagt 0-4.
– Trots att man inte brukar tänka på saken när man själv spelar, så nog hade vi ju ett bra lag. Alla var klasspelare, konstarerar Torbjörn Wiik, som själv spelade praktiskt taget varje match under HIFK:s två sista medaljsäsonger. – Men jag måste erkänna att jag inte just har några minnen kvar av de där Rosenborg-matcherna. Jag kommer dock ihåg en sådan detalj att Arsenal samtidigt spelade en Europacup-match i Norge, och vi träffade dem på flygplatsen. En kuriositet är att Rosenborgs center i den matchen var Björn Wirkola, som tillhörde världseliten även i backhoppning (två VM-guld 1966).
Det ödesdigra året
Efter brons och silver kunde HIFK givetvis inte ha något annat mål än att vinna mästerskapet, vilket dessutom skulle ske lämpligt nog precis inför föreningens 75-årsjubileum. Torbjörn Wiik gjorde sig klar för sin sista säsong, då han redan tidigare beslutat att avsluta karriären då han fyller 30 år. Säsongen började bra, och HIFK låg tvåa i tabellen efter att ha besegrat lokalkonkurrenten HJK i den femte omgången. Men sedan började det gå utför för laget, och efter maj tog de stjärnprydda endast fyra segrar på 17 matcher. Säsongen 1972 slutade med degradering, och efter det har HIFK inte spelat på högsta nivå. Vad hände det?
– Jag anser själv att laget var alltför splittrat, vi var inte ordentligt sammansvetsade och lagandan var inte tillräckligt stark. Sedan är det förstås alltid lätt att skylla på tränarna. Både Aulis Huttunen och Nils-Erik Wilen hade en gedigen spelarbakgrund så visst kunde de fotboll, men ingendera hade någon tränarutbildning, så det var säkert svårt för dem att hantera läget.
Bild från matchen HIFK – Lahti-69 i juni 1972.
– Min axel gick ur led på våren, men jag vägrade att låta mig opereras eftersom jag i så fall skulle ha missat en stor del av säsongen. Påföljden var att jag tejpades runt axeln före varje match och opererades först på hösten. Det här var förstås ett helt felaktigt beslut, jag borde ha genomgått operationen direkt och sedan bara ha hållit mig borta från planen under konvalescensen. Min axel avgjorde naturligtvis ingenting, men det här visar att vi alla gjorde misstag, såväl spelare som tränare.
– Faktum är ju att vi var förhandsfavoriter inför säsongstarten. Men när problemen börjar hopa sig, är det svårt att ändra kurs. I dagens läge skulle man lösa situationen genom att byta tränare men på 1970-talet brukade man inte göra så. Och det är omöjligt att säga om ett tränarbyte med säkerhet skulle ha hjälpt oss. Det finns så många om och men, konstaterar Torbjörn Wiik.
Men trots att Torbjörn Wiik fyllde 30 år på hösten 1972 och karriären på högsta nivå var över, slutade han ändå inte med fotboll helt och hållet.
– Jag hade flyttat till Grankulla några år tidigare, och Ove Rehn hörde sig för om jag ville spela i Grankulla IFK:s lag i division 2. Där spelade jag sedan ett par år, trots att det nog var lite onödigt. Jag hade ju redan beslutat att lägga av. Jag frågade aldrig vad min pappa tyckte om att jag flyttade till Grani, knappast var han särskilt nöjd åtminstone!
– Vår familj torde förresten ha nordiskt rekord, för vi har IFK:are i fem generationer, om än i olika klubbar. Min farfar var ordförande för Vasa IFK i början av 1900-talet, min far och jag gjorde karriär i HIFK, medan min son och sonson har spelat i Grankulla IFK, redogör Nalle.
Höjdpunkter och viktiga personer
Torbjörn Wiik var ordinarie i HIFK:s representationslag i elva säsonger (1962 – 72). Han missade en match mycket sällan, och trots tre säsonger i Finlandsserien hann Wiik med 173 matcher och 12 mål i mästerskapsserien. Endast målvakten Anders Westerholm har spelat fler matcher i FM-serien (225) i HIFK:s stjärnprydda tröja. Men vad tycker herr Wiik själv att har varit höjdpunkter i karriären?
De stjärnprydda firar avancemanget till mästerskapsserien. Från vänster: Matti Haahti, Trygve Wahlbeck, Tommy Lindholm, Helge Jansson, Esko Pirttijärvi och Torbjörn Wiik.
– Avancemanget till mästerskapsserien 1969 var nog en fantastisk upplevelse, stämningen och spänningen var i en klass för sig. Särskilt skönt kändes det eftersom jag själv upplevt degraderingen tre år tidigare, så det var fint att komma tillbaka. Matchen mot Austria Wien i Europacupen 1962 hör givetvis också till höjdpunkterna i min karriär. Och det är klart att jag minns med värme även säsongen 1959, då jag för första gången fick spela i HIFK:s representationslag i distriktsserien. Laget var ju stenhårt och vann finska mästerskapet det året.
– Personligen spelade jag min bästa säsong 1966, trots att jag inte kom med i A-landslaget. Jag hade blivit uttagen till landslagstruppen ett par år tidigare, men just då skulle jag slutföra mina studier och avstod därför. Det tror jag att Olavi Laaksonen (dåvarande landslagstränaren) inte riktigt uppskattade, särskilt efter att ha märkt att jag ändå samtidigt hade spelat i HIFK:s seriematch i Lahtis! Det var därför ganska överraskande att jag ännu år 1970 blev utsedd till reserv i landskampen mot Norge, men fick inte spela då heller.
Då det gäller att nämna viktiga IFK-personer står två namn över andra.
– Mest har jag säkert att tacka Helge Jansson. Det skulle ha varit tråkigt att avsluta karriären i Finlandsserien, och tack vare Helge fick jag ännu chansen att spela på högsta nivå. Så klart har också min pappa Roland Wiik betytt mycket för mig, tack vare honom fick jag växa in i HIFK.
En gammal lirare på ”Väiski” i juli 2013.
Still going strong
Som det nämndes redan i början av denna artikel, har Torbjörn Wiik behållit kontakten både till HIFK och ett stort antal gamla lagkamrater även efter den aktiva karriären. Nalle besöker representationslagets hemmamatcher regelbundet, och på våren blev han utsedd till kassör för HIFK:s seniorsektion. Nalle har också fortfarande kontroll på bollen, trots att han fyllde 70 år förrförra hösten.
Det nya konstgräset på Väinämöinenplanen invigdes i juli ifjol, och på samma gång möttes HIFK och Kiffen i en oldboysmatch. Lagkapten för de stjärnprydda var ingen annan än Torbjörn Wiik. Han drar på sig den röda tröjan åter nästa fredag, den här gången i 70-åringarnas inofficiella FM-turnering på ”Väiski”. En annan sak som är säker är att Torbjörn Wiik några timmar senare befinner sig på plats, då HIFK efter ett uppehåll på flera decennier spelar en fotbollsmatch på Olympiastadion!
Foto: HIFK, Torbjörn Wiik, Kuriren