Daniel Kollar, som spelat i HIFK ända sedan hösten 2017, har beslutat av avsluta sin proffskarriär inom fotbollen nu efter säsongen 2019. Senaste sommar spelade han 17 matcher för HIFK och var lagets förstamålvakt från juli månad framåt. Den 25-åriga Kollar har förutom HIFK även representerat FC Honka, AC Kajaani, PS Kemi, PK-35 Vanda och Gnistan. ”Dani” satte sig ner med mediateamet tidigare denna vecka och vi blickade tillbaka på karriären, samtidigt som vi frågade honom om hur han känner nu då fotbollskarriären har kommit till sitt slut.

Daniel Kollar, du har beslutat att avsluta din proffskarriär inom fotbollen. Kan du berätta lite om varför du valde att fatta detta beslut?

– Helt enkelt så är mitt civiljobb och min karriär på den fronten nu i det skedet att det inte längre går att kombinera det med heltidsfotboll. Jag har fortfarande ett intresse för att spela fotboll, så jag tror att jag säkert ännu någon dag kommer att spela fotboll i någon mindre form. Men på proffsnivå så har jag nu spelat min sista match, för mina timmar räcker inte längre till för att jobba och samtidigt hålla på med fotboll på heltid.

Hurdana minnen har du från dina första år som fotbollsproffs?

– Som junior spelade jag för FC Honka ända tills jag steg upp till representationslaget. Där kom sedan den redan sorgligt bekanta konkursen och efter den började några år av flyttar till nya lag för mig. Jag spelade för tre olika lag under tre år, innan jag sedan kom till HIFK under slutet av 2017 för att hjälpa under Veikkausliigakvalet. Efter det har jag sedan spelat här.

Du kom som sagt då 2017 till HIFK på ett väldigt kort varsel, då HIFK:s målvakter var skadade inför Veikkausliigakvalet. Hur var det att förbereda sig för de där matcherna, då du inte hade speciellt mycket tid för förberedelser?

– Jag spelade den säsongen i Gnistan i Ettan och vår säsong hade slutat en och en halv vecka tidigare som jag minns det. Jag hade hunnit ha semester i en vecka och så spelades matchen mellan FC Lahti och HIFK under den sista omgången i Veikkausliiga. IFK:s målvakt ”Saku” Eriksson skadade sig i den matchen och då det efter matchen stod klart att HIFK skulle spela i kvalet, så ringde min telefon ganska snabbt. Jag fick frågan om jag var tillgänglig ifall ”Saku” inte skulle kunna spela i kvalmatchen på onsdag. Sedan tränade jag några dagar med HIFK innan det sedan dagen innan matchen blev klart att ”Saku” inte var i spelskick och att jag hade fått ett undantagstillstånd att spela i och med att HIFK:s målvakter var skadade. I Hagalund spelade vi 0-0 mot Honka och sedan förlorade vi tyvärr hemmamatchen, vilket gjorde att vi fick hämta ny fart från Ettan.

Säsongen i Ettan 2018 avslutades med att HIFK steg tillbaka till Veikkausliiga och du var speciellt under slutet av säsongen lagets förstamålvakt. I hur färskt minne har du den säsongen och speciellt den sista matchen mot AC Kajaani nu då det har gått över ett år sedan den stunden?

– Den är nog i färskt minne fortfarande och hela säsongen var mycket säregen. Sällan har jag spelat i ett lag där föreningen betyder lika mycket för spelarna som den gjorde för spelarna i det laget. Jag hade ju redan tidigare vunnit Ettan med PS Kemi säsongen 2015, men det här var ändå annorlunda i och med att det betydde så mycket för alla spelarna också. Inte bara med tanke på den egna karriären, att det ser bra ut att man har vunnit Ettan och får ta steget upp till Veikkausliiga, utan för att just den här föreningen har varit i ligan, så det gav en slags extratändning åt oss. Efter det bittra slutet på den föregående säsongen hade vi bara en målsättning och den var att vinna Ettan och att därmed stiga tillbaka genast igen. Visst var det då en väldigt lyckad säsong då vi lyckades uppnå det här målet.

Säsongen 2019 blir då din sista som fotbollsproffs och man kan säkert säga att den innehöll två olika skeden för dig, då du stod som förstamålvakt under den senare halvan av säsongen. Hurdan var den här säsongen?

– Vi utgick från ett väldigt utmanande utgångsläge, då vi hade mycket ombyte i laget och då vi fick en ny chefstränare. Det var stora förändringar, som ju sedan syntes i vinterns matcher, då spelet var väldigt halvfärdigt för hela laget. Det såg inte bra ut på förhand, men sedan fick vi några bra förstärkningar, samtidigt som många spelare också lyckades höja den egna personliga nivån under säsongens gång. Jag tycker att det till slut var en lyckad säsong, när vi kom ända till europlayoffskedet. Sen kan man förstås också säga att en plats i den övre serien också var beklagligt nära, så en del utrymme för förbättring fanns också. Men det var en bra säsong och en framgång för hela föreningen, då vi lyckades överträffa förhandsförväntningarna.

Vilka var de tre bästa stunderna under din karriär?

– Det jag allra först kommer att tänka på är förstås avancemanget med HIFK, och såklart också då vi vann Ettan med PS Kemi. Sen vill jag också nämna min debut i Veikkausliiga i FC Honka säsongen 2014. De här stunderna kommer jag bäst ihåg.

Och vilka var dina tre bästa lagkamrater?

– Den här var svår… jag måste nog säga att ”Masa” Hänninen är en sådan typ som jag måste nämna i det här sammanhanget. Så kan jag också lyfta fram ”Psyko” Maanoja och så ännu en till… det finns många bra alternativ, men jag skulle ännu kunna säga Tommi Saarinen från vår gemensamma tid i Honka.

Vad händer i Daniel Kollars liv nästa år?

– Det blir mycket jobb inom investeringsbanksbranschen och så ska jag avlägga finansmagisterspappren från Aalto-handelshögskolan. Så det blir en ganska mycket jobb med de här sakerna. Till slut vill jag ännu tacka IFK:s fans för allt deras stöd! Fortsätt på samma sätt, så kommer HIFK:s framgång åtminstone inte att hänga på att det inte finns tillräckligt med ljudligt stöd för laget. Jag vill önska er lycka till med den nya säsongen och hoppas också på att HIFK som förening fortsätter utvecklas vidare, som den enligt mig nu har gjort på sistone.

 

Ett stort tack Dani för allt det jobb du har gjort för IFK och lycka till i framtiden! Vi ses nästa säsong på läktaren!