Den 23 oktober 2010 spelade HIFK sin andra kvalmatch, som laget också vann, och därmed säkrade sin plats i Ettan inför säsongen 2011. Det har nu gått tio år sedan denna fina stund i föreningens historia och för att hedra det intervjuade vi en av den säsongens tongivande spelare, nämligen Jirijoonas ”Innu” Kanth.
Vi börjar med att gå tio år bakåt i tiden till 2010. Du spelade då din andra säsong i HIFK:s representationslag, som då spelade i Tvåan. Hur kom det sig att du i tiderna hamnade i HIFK?
Jag hade kommit tillbaka till Finland efter min tid vid Kentucky universitet i USA och började i januari 2009 träna med FC Atlantis, som spelade i Ettan. Bl.a. Esa Terävä var där då. Under våren blev det ändå klart för mig att jag inte skulle få speltid där, så då började jag fundera på andra alternativ. Min kompis Joonas Rantanen spelade i HIFK på den tiden och bad mig komma med. Även telefonsamtalet jag hade med Gert Remmel övertygade mig om att det här skulle vara en bra grej. Och det var det. Där började min resa med HIFK.
En hurdan bild hade du av HIFK innan du för första gången kom med i laget?
Jag hade egentligen ingen bild av föreningen, eftersom jag som junior aldrig hade spelat mot HIFK, och fram till dess hade jag inte hört mycket om föreningen på fotbollssidan.
Säsongen 2009 spelade HIFK enligt mina minnesbilder en ganska tudelad säsong, då det i början inte var flyt på spelet, men sen blev resultaten bättre, och laget landade till slut i mitten av tabellen. Om du tänker tillbaka på hur du kände under vintern 2009-2010, hade ni då redan inom laget en känsla av att avancemanget till Ettan skulle kunna vara ett realistiskt mål under den följande säsongen?
Säsongen 2009 blev vi kvar i Tvåan efter att vi kämpat och jobbat hårt. ”Kynä” (Jussi Leppälahti) gjorde redan då många viktiga mål, som bidrog till att vi blev kvar. Vintern och pre-seasonperioden inför säsongen 2010 gick spelmässigt riktigt dåligt för oss, och jag tror knappast att någon av spelarna då ens drömde om att stiga till Ettan. Vi jobbade ändå bra tillsammans hela tiden, och då säsongen sedan började hade vi en stark tro på oss själva efter den första matchen! Vi vann PePo hemma på ”Finski” (numera Bolt Arena) med 5- eller 6-1.
Kommer du ihåg någon speciell stund eller vändpunkt under säsongen, då det började kännas som att det här är det laget som kommer att stiga till Ettan efter säsongen?
Bortamatchen mot SC Riverball i Joensuu var en sådan match tycker jag. Efter den var visionen om avancemanget helt klar för alla.
För snart två veckor sedan hade det gått tio år sedan den första matchen i kvalet till Ettan. Vilka minnen har du från den där historiska dagen då ni spelade mot Ilves?
En fantastisk dag och en fantastisk match på Tammela, mycket publik, ett vackert och soligt höstväder. Spelet var noggrant och kampen var het. Slutet av matchen är som från en film. Ett härligt minne!
Petri Heinänens nickmål i slutet är något som många HIFK-supportrar fortfarande har i färskt minne. Själva situationen började ändå från en frispark som du gav. Då stod det 1-1, slutvisslan var riktigt nära, och genom att vinna den matchen skulle laget ta ett stort steg mot Ettan. Vad funderade du på i en så pass pressad situation, när du skulle ge frisparken, och hur euforisk kände du dig då du såg bollen gå i mål?
Jag gick för att ge frisparken efter att tränarna sagt åt mig att göra det. Först var Masa Hänninen på väg bakom bollen. Jag fokuserade bara på att få en bra träff på bollen och hoppades på att våra killar skulle trycka in bollen. Det var just en euforisk känsla då jag såg att Heinänens nick gick in. Absolut en av de mest oförglömliga stunderna under min spelarkarriär!
Intervjun fortsätter efter bilden.
Hurdan var hemresan från Tammerfors efter den där vinsten?
Som jag minns det så tog vi ett glas med något bubblande i innan vi klev in i bussen, eftersom Tuija från bussfirman hade fixat det åt oss. Vi njöt av stämningen och stunden. Samtidigt flyttade vi dock fokus ganska fort mot följande match, eftersom vi ännu inte hade uppnått någonting vid det skedet.
Då var ni som sagt endast halvvägs, eftersom följande kvalmatch skulle spelas om knappa två veckor hemma mot FC Santa Claus. Hurdana minnen har du från tiden mellan matcherna?
Det var en bra stämning på träningarna och vi började förbereda oss på att fälla Santa Claus. Vår samhörighet var fantastisk och alla var riktigt hungriga över chansen att stiga.
FC Santa Claus besegrades den 23 oktober 2010 efter ett mål av Markus Tanner i matchminut 78 och efter det var segerfesten snart redo att köra igång. Jag minns att jag tänkte att HIFK kommer att klara av att vinna den här matchen. Hur kände ni, kändes det för er också som att ni nog skulle fixa den här matchen?
Jag litade nog starkt på att vi skulle göra segermålet. För Santa Claus hade det räckt med oavgjort, så visst var vi det mer aggressiva laget i den matchen.
HIFK hade återvänt till Ettan för första gången sedan säsongen 2001. Hur bra segerfest hade ni efter själva matchen?
Det var nog en bra fest, precis som det ska vara. Vi tog bussen från ”Braku” till Elmo, där vi sedan badade bastu tillsammans med laget, innan vi drog vidare för att fira.
Du har spelat många säsonger i HIFK även efter den där säsongen. Din sista säsong som spelare var 2018 och nu fungerar du som chefstränare för damernas representationslag. Vad allt annat har du hunnit med sedan säsongen 2010?
Visst har det hänt allt möjligt. Under tio år har jag hunnit bo utomlands, lära mig språk, bli färdig klasslärare samt helhjärtat levt inom fotbollen. Det är ungefär det. Kanske jag även har vuxit lite på den mentala sidan.
Vilket är ditt allra bästa minne från din tid i HIFK?
Första gånger sker inte ofta. Det har Masa Hänninen sagt. Så visst är mitt favoritminne avancemanget från 2010 och den genuina känslan av lycka efter slutvisslan på ”Braku” den 23 oktober 2010.
Kellan Wilson sa i sin intervju att ni fortfarande årligen brukar träffas med laget från 2010. Hur mycket håller ni fortfarande kontakt med lagkompisarna från den säsongen?
Vi håller nog kontakt. Mer med en del och mindre med andra. Men det är alltid lika kul att träffas!