För precis 10 år sedan idag spelade HIFK en minnesvärd match mot Ilves på Tammela. Matchen var en del av kvalmatcherna till Ettan, som detta år spelades mellan tre lag, HIFK, Ilves och FC Santa Claus. För att hjälpa oss komma ihåg den dagen och lite av den säsongen tog vi kontakt med en av de färgstarkaste spelarna den säsongen, nämligen personen som stod i mål: Kellan Wilson.
Mediateamet: Kellan, först och främst tror jag det är bra att färska upp minnet lite. Du kom till HIFK under sommaren 2010 och stannade här i en och en halv säsong. Hur hamnade du egentligen i HIFK?
Kellan: Efter att min spelkarriär i Tyskland slutade 2008 bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Kalifornien och börja som tränare på universiteten jag hade pluggat på (St. Mary’s College of California). Under denna tid mötte jag min blivande fru, Maija Lähde, då hon spelade sin sista säsong i universitetets basketlag. Hon är hemma från Esbo, Finland. Hon blev erbjuden en möjlighet att spela i finska landslaget och fick även ett proffskontrakt från Espoo Team (numera Honka). Vi insåg att vi antagligen kommer att spendera resten av våra liv tillsammans och bestämde oss då för att flytta till Finland tillsammans, så att hon kunde fortsätta spela basket och så att jag kunde lära känna hennes familj och lite mera om den finska kulturen. Jag drömde ännu om att spela fotboll, så efter att jag hade varit på några try-outs i Finland bestämde jag mig för att skriva på för HIFK. Det var det bästa beslutet jag någonsin hade gjort!
Kommer du ihåg dina första reaktioner om laget, föreningen och serien?
Jag kommer bra ihåg min första träning med HIFK. Jag var lite nervös, men samtidigt väldigt taggad, för jag visste allt om traditionerna och ambitionerna i föreningen. Tränarstaben (Honsu, Tema och Ville) var väldigt välkomnande, men samtidigt trodde jag inte riktigt på att jag skulle ta en plats i laget då jag för första gången gick in i omklädningsrummet. Jag var den enda utlänningen på den tiden, kunde egentligen ingen finska alls, och hade inte spelat fotboll på en hög nivå under de senaste två åren. Men jag tror jag gjorde ett gott intryck, eftersom de erbjöd mig en plats i laget dagen efter träningen. Spelarna var väldigt välkomnande och jag fick snabbt reda på att några av dem (Sami och Innu) hade spelat college-fotboll i USA. Det kändes som om jag passade in där direkt från början!
Numera försöker jag alltid stämma träff med killarna från det laget då jag besöker Finland på somrarna. Vi har kört bastukväll, men för det mesta försöker vi ordna det på någon nattklubb i Helsingfors. Spelarna från det laget har en speciell plats i mitt hjärta. Vi blev ett riktigt tight gäng, såväl på planen som utanför den och jag tror det var en av orsakerna till att vi klarade oss så bra. Jag håller ännu kontakt med flera av dem. Jens Forsman till exempel, som var en av de andra målvakterna i laget, är fortfarande en av mina bästa vänner i hela världen, och han är även gudfar till min son Kayden.
Det är nu tio år sedan den 10 oktober 2010, ett datum som säkerligen kommer kommas ihåg av flera HIFK-supportrar en lång tid. Vilka minnen har du från den dagen och det mötet mot Ilves?
Wow, det är galet att det redan gått tio år sedan det, för i mitt huvud känns det ännu som igår. Ilves-matchen var speciellt kul, för det var en stadion full med fans och såklart också en av de viktigaste matcherna för HIFK på många år. Jag kommer ihåg att den allmänna känslan efter att vi vunnit vår division var att vi var det bästa laget i Tvåan. Vi hade en svit på 9-10 matcher där vi inte tappade poäng alls och lagets självförtroende var på topp. Vi älskade att spela fotboll tillsammans och man kunde känna att laget visste att vi skulle göra något speciellt i dessa kvalmatcher.
HIFK gjorde det första målet efter 30 minuter, men Ilves gjorde 1-1 vid 79 minuter. Om jag inte kommer ihåg helt fel så var det en match där Ilves pressade på mot slutet, men inte lyckades göra mål. Sen i dom sista sekunderna av matchen lyckades Petri Heinänen göra det där oförglömliga nickmålet. Hur kändes de sista minuterna av matchen för dig och hur var det att se den bollen gå in i mål från andra sidan av planen?
Det kändes verkligen som om vi kontrollerade största delen av matchen. Vi gjorde också just ett riktigt snyggt mål för att ta ledningen i början av matchen. Sedan, mitt i allt, gjorde Ilves ett mål sent i andra halvleken och känslan av lung och kontroll övergick till nervositet. Jag kommer ihåg målet som Ilves gjorde, för det är tyvärr sådana stunder som målvakter oftast kommer ihåg. De fortsatte att pressa vårt försvar utan att lyckas och ju längre matchen gick kändes det mer och mer som att vi skulle spela oavgjort. På tilläggstid gjorde sedan Heinänen ett av de mest minnesvärda och speciella målen under hela min karriär. Jag såg hur bollen gick in, och den synen var alldeles speciell för det var just framför Stadin Kingit. Jag såg hur supportrarna exploderade i jubel och jag kommer till och med ihåg att några spelare från vår avbytarbänk sprang in på plan för att fira målet. Kort efter det blåste domaren av spelet och vi alla sprang till kortändan för att fira med våra fans. Det var en magisk stund i våra liv men samtidigt insåg vi också att vi bara var halvvägs mot vårt mål om att ta steget upp till Ettan.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Några veckor senare kom sedan den andra delen. Det var dags att möta FC Santa Claus på den nyblivna hemmaplanen i Berghäll, nämligen Braheplan. I min research, och vad jag själv kommer ihåg, så var det en väldigt nervös match. Hur kände du inför matchen och hur kändes det när Markus Tanner gjorde det vinnande målet efter 86 minuter?
Efter vår seger mot Ilves i första matchen så visste vi att allting skulle hänga på den sista matchen. Jag kan inte säga att det inte skulle ha varit nervöst, men samtidigt så kan jag konstatera att vi var självsäkra nog att inse att vi hade alla chanser att vinna den matchen. Markus Tanner (Brandmannen) var definitivt en av fansens stora favoriter och efter att han gjorde det målet så visste jag att vi hade chansen att stiga. Jag kommer ihåg sista minuterna av matchen. Santa Claus hade ett anfall mot vårt mål. Det var en frispark djupt inne på vår sida av planen. De skickade upp precis alla spelare in i vårt målområde. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om vi bara kan försvara denhär situationen så kommer vi bli mästare. Jag kom ut ur målet, slog bollen ut ur boxen och ungefär 20 sekunder senare säkrade vi avancemanget. Det var ärligt talat en av de bästa stunderna i mitt liv.
Nu när du tänker tillbaka, var detta den bästa stunden under din tid i HIFK?
Självklart, som jag sa så var det en av de bästa stunderna i hela mitt liv. Men med det sagt, så fanns det också en annan stund som stod ut. Med ungefär 3-4 matcher kvar av säsongen så åkte vi upp till Joensuu för att möta SC Riverball. Vi var båda i toppen av tabellen och jag tror det var ungefär en poäng mellan oss just då. Det var en LÅNG bussresa upp till Joensuu och det var antagligen just denna match som vi säkrade vår förstaplats genom. Laget var väldigt motiverade och om jag kommer ihåg rätt så vann vi matchen med 4-0. Det var ett enormt steg närmare vårt gemensamma mål och den matchen var enligt mig det som gav oss självsäkerheten att säkra avancemanget. Matchen var fantastisk, men bussresan hem var ännu mer minnesvärd för mig. För mig kändes det som att vi blev mycket, mycket närmare genom den resan och då vi kom fram till Helsingfors hade vi förvandlats från en grupp med individuella spelare till en gemensam enhet och ett lag. Vi sjöng HIFK-sånger, ritade HIFK-tatueringar på varandra, firade med lite öl, och verkligen njöt av varje minut av resan hem efter vår dominanta prestation. Det var en minnesvärd stund och en bussresa jag aldrig kommer glömma.
Kanske lite av en udda fråga, men får du ännu kalla kårar du tänker på fansens ”USA, USA, USA” rop från läktaren efter en snygg räddning?
JA, såklart!!!!! Jag var kanske tredjekeeper eller något sådant då jag först började i laget, men jag tror att efter 2-3 matcher på bänken fick jag min första chans att starta. Jag kommer aldrig glömma första gången jag hör Finlands bästa fans skrika ”USA, USA, USA”. Det kom som en total överraskning för mig, för jag trodde inte att någon av fansen visste vem jag var eller ännu mindre varifrån jag var. Deras stöd betydde verkligen mycket för mig och det fick mig att vilja göra 100 räddningar i varje match bara så att jag kunde höra dem ropa mera!
Vad har du hållit på med efter att du flyttade bort från HIFK?
Efter att jag 2012 flyttade tillbaka till Kalifornien, ville jag verkligen stanna kvar inom fotbollen. Då min spelarkarriär hade tagit slut så tänkte jag att det logiska steget skulle vara att börja som tränare inom sporten jag älskade så mycket. Även om jag aldrig egentligen trodde att jag skulle bli en tränare på damsidan, så blev jag erbjuden att träna damerna division 1 på universitetsnivå. Det var ett av de bästa besluten jag fattat och jag påbörjar nu mitt nionde år som tränare vid California State University Fullerton. Vi har vunnit fem konferensmästerskap inom de senaste åtta åren och jag älskar verkligen mitt jobb som tränare.
Följer du ännu med HIFK från Kalifornien?
Min frus familj och släkt bor alla i Esbo, så vi besöker Finland varje sommar och varannan jul. Jag försöker ta mig till åtminstone en match varje sommar, tillsammans med mina barn Madeleine (7) och Kayden (4). Det gläder mig verkligen att se att HIFK har lyckats ta sig tillbaka till Veikkausliiga och självklart kollar jag alltid direkt på morgonen resultatet i HIFK:s senaste match. Jag önskar att det fanns något sätt att se matcherna live här i Kalifornien, men jag har inte ännu hittat något pålitligt sätt att göra det. Oavsett, föreningen och fansen har gjort mig till en livslång HIFK-supporter!
Kanske lite av en kliché, men totalt berättigad i ditt fall: Finns det någonting du skulle vilja säga till HIFK-fansen?
Till de bästa fansen i Finland: Tack för ert konstanta stöd genom både de goda och dåliga stunderna vi hade under min tid i Finland. Jag kommer aldrig att glömma den resan vi hade 2010. Jag tror jag talar för alla spelare som har spelat i HIFK när jag säger att NI är föreningens hjärta! Den energin ni för med er till VARJE ENSKILD MATCH är otrolig och hjälper oss att alltid ge vårt allt på planen. Sluta ALDRIG att stöda denna fantastiska förening, ni är de som gör det fantastiskt att komma till stadion varje dag. Jag hoppas att jag får möjligheten att komma och se på en HIFK-match nästa sommar!