Idag, just nu, skulle vi ha samlats igen. fter en lång vinter med mörker så samlas man igen på läktarna med alla vänner och bekanta. Känner nervositeten. Varje år samma grej, nervös som bara vad. ”Hur skall det gå i år? Har truppen tillräckligt med bredd? Är vi tillräckligt bra? För motståndarna har verkligen blivit bättre! Blir det många människor idag?” I ett hörn av läktaren ser jag två mammor med barnvagn och på andra hörnet ser jag två äldre herremän. Syntymästä kuolemaan.
Taas täyttyy Bragu ja Bollis, jengi mestoille suuntaa! Klockan slår halv sex och laget kommer ut ur tunneln. Nervositeten är nu ett minne blott. Jag släpper min inbitna realism, som över åren byggts upp som en slags själv-mekanisk mot alla missöden, och tillåter mig för att sekund drömma. Fan, det här skall nog bli vår säsong ändå. I år skall vi överraska. Tänk om stjärnorna skulle falla rätt och vi skulle kunna vara med och utmana om guld t.o.m. Eller åtminstone en derbyseger. Laget samlas i en ring framför avbytarbänken. Ett, två, tre – IFK! Domaren blåser i sin visselpipa och en till säsong startas.
Men idag blåser ingen domare i sin visselpipa.
Det är tomt på nuvarande Bolt Arena. Ingen Klacken. Ingen Annie’s song. Inget vrål när Tiki får upp farten. Heja, heja, heja Kingit! Inget messande med polarna om var vi ska mötas upp för en öl efter matchen. De otroliga extremerna av känslor – glädje vid vinst, besvikelse vid förlust – ersätts av ett slags tomhet. Ett ingenting. Idag, när jag skulle behöva det som mest, kan jag inte vända mig till fotbollen för att fly vardagen, som jag tidigare gjort så många gånger. Hur mycket jag än förstår orsakerna varför jag (och alla andra) måste stanna hemma, minskar inte på det faktum att detta verkligen svider.
Konstanten som varit HIFK har suddats ur min kalender. Egentligen har all säkerhet suddats ut. Det är dag för dag nu, och vi vet inte när det blir någon klarhet igen. Det gör såklart vem som helst lite ängslig. Men om jag släpper min inbitna realism, och tillåter mig själv att drömma för en sekund, så vet jag att vi snart igen kommer kunna fylla läktarna. Det kommer inte vara imorgon, nästa vecka, knappast heller nästa månad eller månaden efter den, men någon dag. Då kommer portarna på Bolt Arena öppna upp igen. Vi kommer träffa alla våra vänner igen. Vi kommer lyssna på Annie’s song spelas dubbelt så högt och Kinginas vrål kommer säkert eka ända till Esbo. Den dagen kommer, jag vet det.
Ett, två, tre – IFK!