Text: Frans Danakas
HIFK:s nya målvakt Arnold Otieno Origi tillhör en familj som i hans hemland, Kenya, kallas för ”den odödliga familjen, som har skapats för att spela fotboll”. Detta påståendet stämmer till stor del. Bland Origis närmaste släktingar finns det åtminstonet sex stycken personer som antingen spelat eller ännu spelar proffsfotboll. Den 1,90 långa målvakten som ännu förra året var på tryout för Premier League laget Crystal Palace har ändå en rätt så blygsam personlighet – iallafall av planen. Då han första gången besökte Helsingfors blev han övertygad om att detta var ett ställe han ville bo och spela fotboll i.
– Då jag besökte Helsingfors för första gången, för att träffa chefstränaren, kommer jag ihåg hur jag tyckte att staden såg så vacker ut. Jag ville hela tiden se mer och mer av staden. Jag tänkte att jag jätte gärna skulle vilja se staden under sommaren. Helsingfors är en stad som har så mycket natur i sig, så det måste vara vackert på sommaren, säger Origi samtidigt som han drar lite på läpparna.
– Det (Helsingfors) påverkade mitt beslut att flytta till HIFK. Jag bor gärna i denna stad. Finländare är väldigt hjälpsamma och trevliga. Spelarna i laget hjälpte också mig att komma igång då jag väl flyttat. Målvaktstränaren och målvakterna har också en bra arbetsmoral. Jag är väldigt lycklig här.
Arnold Origi har representerat ett flertal klubbar under sin karriär. Bl.a. Lillestrøm SK, som han även vann Norska cupen med. Origi är en vinnare, som för med sig en enorm mängd av erfarenhet.
– Det finns såklart lite skillnader mellan HIFK och mina tidigare klubbar, kanske speciellt då till Lilleström. IFK är ett lag som vill cementera sin plats i Veikkausliiga och sakta bli ett topplag i serien. Det kan ta några säsonger förrän vi blir ett verkligt topplag, men därför är vi (spelarna) här. Vi alla vill jobba för att göra IFK till en storklubb och om jag har vad som krävs för att lyfta laget till toppnivå, då kan jag vara väldigt stolt över mig själv.
Man kan anta att Origis vinnarskalle och erfarenhet var en av orsakerna som gjorde att chefstränare Thodesen valde Origi till en av lagets kaptener, trots sin korta tid i IFK.
– Det, att jag är en av kaptenerna i HIFK, är en enorm ära för mig, säger Origi och man kan se hur han blir stolt över att säga det.
– Detta är en anrik förening, en av dom äldsta i landet. Tillika tycker jag att HIFK har lite av ett momentum på gång, föreningen håller på att gå framåt på många områden, så med kaptenskapet så kommer det också en hel del ansvar att axla. Då jag kom hit trodde jag att föreningens status i ligan inte var så hög, men då jag såg spelarna och fansen så visste jag att detta är en storklubb. Men ansvaret jag fått motiverar mig också att göra mitt bästa i varje match. För dom andra spelarna i laget och inte minst för fansen.
Då denna artikel skrivs har Origi stått i mål under fyra matcher. Hans kärlek mot fansen har ändå hunnit växa sig så stor att man nästan kan ta tag på den.
– Att spela framför IFK:s supportrar är väldigt motiverande. Jag har följt Veikkausliiga så mycket jag bara kan, säger Origi.
Origi pausar en stund, den erfarna målvaktens ansiktsdrag blir mera seriöst då han börjar och tala om Stadin Kingit.
– Jag har varit på tre olika stadion och jag kan säga att vi, utan tvekan och utan att vara partisk, har dom bästa fansen. Och jag tror att alla andra också vet det, säger Origi bestämt.
– Det jag uppskattar med dem är att dom aldrig ger upp. Dom slutar aldrig att tro på oss. Dom ger 110 procent i varje match. Dom är väldigt positiva och ger man själv 110 procent i varje match så är dom också nöjda med en. Dom är helt enkelt dom bästa fansen jag någonsin spelat framför.
Origi tänker tillbaka på sin tid i Norge, och ansiktsdraget blir lite mera neutralt.
– Vissa andra klubbar kunde ha bra fans. Men om det inte gick bra, om laget rentav höll på att förlora, blev dom ganska snabbt tyst. Eller så började dom att bua sina egna spelare. Men här, här står man alltid bakom sina spelare. Då jag kom hit så berättade Jugi (Jukka Halme) allting om fansen, men då jag såg dem för första gången trodde jag inte mina ögon. Det är en stor ära att få representera dem.
– Då jag stiger ut på planen så känns det som att jag är en krigare, som representerar en stor familj. Vi ger vårt allt för att dom ska vara stolta över oss. Att få spela här och representera dem är en stor ära för mig.
Fotboll har alltid varit en stol del av Origis liv. Han kan inte minnas en tid i sin liv då han inte skulle ha spelat fotboll. Antingen i Nairobi, Kenyas huvudstad, eller sedan i Norge eller Finland.
– Jag har spelat fotboll så länge jag kan komma ihåg. Redan som liten pojke sparkade jag boll med min pappa, som spelade fotboll professionellt.
Arnolds pappa, Austin Oduor Origi, är känd som ”Vicesheriffen” i sitt hemland, då han länge var toppklubben Gor Mahias vice-kapten. Austin Origi spelade under sin karriär som mittfältare och mittback. Arnold lärde sig mycket av fotbollens grunder ifrån sin pappa, fram tills han som 12-åring bestämde sig för att bli målvakt.
Utöver fotbollen har Arnold ett annat hobby, som ligger honom nära till hjärtat. Då vi börjar prata om det får han ett stort leende på sina läppar och berättar med en nästan barnslig iver.
– Jag älskar att läsa böcker. Jag har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Jag försöker hela tiden läsa och lära mig mera.
Origi vet redan vad han kommer göra den dagen han lägger av med fotbollen.
– Jag har redan planer på vad jag tänker göra efter min spelarkarriär. Ingen tvekan om det, säger Origi självsäkert. Jag tänker fortsätta att jobba med fotbollen. Det är det ända jag känner riktigt väl, och det har alltid varit en del av mitt liv. Även om jag skulle gå in businessvärlden så skulle det på något sätt ha att göra med fotbollen. Jag känner alla delar av fotbollen, utantill och innantill. Jag kan inte sitta här och påstå att jag skulle vilja bli en läkare eller ingenjör efter min spelarkarriär, för jag kan ingenting om dom grejerna. Men jag kan fotboll. Och det finns så många saker man göra inom fotbollsvärlden, så jag är säker på att jag hittar min egen plats. Kanske blir jag tränare, kanske inte. Kanske blir jag målvaktstränare, eller sedan inte. Jag vet inte ännu helt vad jag skall göra, men jag vet att det kommer ha med fotboll att göra.
