Bästa IFK-familj,
För snart 15 år sedan lovade jag ställa upp som lagledare för 2004-2005 födda pojkars lag i HIFK. Då visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag hade själv spelat fotboll i HIFK som barn, och för mig var det viktigaste att barnen skulle ha roligt. Jag hade några år tidigare kommit in i föreningen som förälder, då min äldsta son började med fotboll. Småningom lärde jag känna den övriga föreningen. Då min äldsta sons lag hade sin första bollpojkstur på herrlagets match på Bragu fick jag nånting av en kulturchock. Jag hade inte känt till att man kan vara så passionerad för sin sak också i lägre divisioner. Men det var stämning och hålligång matcherna igenom. Herrlagets anhängarkultur smittade också av sig på de små. Jag minns en marsch inför Wasa Cup i Vasa då våra små pojkar gick fram längs Vasas gator och sjöng ”hejsan bönder, vi är IFK” för hull hals. Jag måste erkänna att det för mig var blandade känslor; stolthet å ena sidan, och lite pinsamhet å andra sidan då ”hela Vasa” noterade oss. Men så var det. Vi var IFK.
Efter några år blev det en kris i föreningen, och jag lovade ställa upp i styrelsen. Jag hade nog ingen aning om vad jag lovade. Vi satt med den nya styrelsen sent in på natten på kontoret på Olympiastadion och funderade på hur vi skulle få räkningarna betalda. Småningom fick vi bukt på ekonomin, och började jobba med strategier. Jag blev satt att dra strategiprojektet pga tidigare arbetserfarenhet. I september 2014 blev strategin klar, och en av våra målsättningar var att inom 6 år nå Veikkausliiga. Då låg herrlaget 11 poäng efter KTP med fyra matcher kvar att spela. Det blev till slut bara en knapp månad, efter att HIFK tog 12 poäng i de fyra sista matcherna, KTP bara en poäng, och vi till slut vann serien med målskillnad. HIFK steg till högsta serienivån i fotboll för första gången på 42 år.
Jag tror jag aldrig druckit så mycket champagne som den natten. Vi kom med övriga styrelsemedlemmar överens om att vi firar en kväll, och följande morgon börjar med jobbet som det osannolika avancemanget ledde till. Ligalivet bjöd på en berg- och dalbana, och i synnerhet ekonomiskt och organisatoriskt var vi oförberedda. I det skedet hade jag ännu ingen aning om att jag en dag skulle bli ordförande.
Några år i ligan gick, och ordföranden byttes ut då HIFK efter tre ligaår föll till division 1. Jag blev ombedd att stiga in ”för det fanns ingen annan”. Det är ju en bra start. :-D
Också i ordförandeuppdraget steg jag in med tanken att jag gör vad jag kan för att hjälpa min kära förening. Den gången blev tiden i Ettan kort, för efter en säsong kunde vi fira ett nytt avancemang tillbaka till ligan.
Åren som ordförande för ligalaget och under en tid också VD var hektiska tider. En av mina tidigare kolleger har kallat det ”ett börsbolags synlighet med en grillkiosks omsättning”. Det var otroliga känslor och glädje blandat med enorma besvikelser och frustration. Det var sena förhandlingar inför transferdeadlines. Det var ibland absurda förhandlingar in på småtimmarna med tränare, spelare eller finansiärer. Det var ibland lurendrejare. Det var fantastiskt hängivna människor som överraskade och generöst gav av tid och pengar för vår förening. Det kunde innebära att en paketbil stannade i trafiken, rutan rullades ner, och chauffören frågade när vi skall skaffa bättre anfallare. Det kunde innebära att lakritsförsäljaren på marknaden i Ekenäs frågade hur det går för HIFK. Det kunde innebära att kyparen på restaurangen frågade om vi har spännande spelarnyheter snart. Om du sett någon av fotbollsdokumentärerna nyligen (t.ex. Sunderland eller Wrexham) var det inte så långt från verkligheten bakom kulisserna. Budgeterna var förstås rejält mindre. Det kunde ibland leda till ofrivilligt humoristiska situationer, i synnerhet för utländska fotbollsproffs som hade svårt att förstå hur vi seriöst kan erbjuda så små löner åt någon.
Det var skratt tillsammans med personalen och nära frivilliga medarbetare. Det var bus på kontoret. Det var jobbiga avsked ibland. Det var dråpliga situationer, och det var ofattbara situationer – i synnerhet med utländska spelare. Det var frivilliga som år efter år gav av sin fritid för att hjälpa till. Det var anhängare som åkte runt i landet med laget, i ur och skur. Det var glädjen i juniorturneringar. Det var stoltheten och spänningen i att få vara bollpojke första gången vid en stor match. Det var derbyn som syntes och hördes i hela stan. Det var hängivna lagledare, tränare och fotbollsspelare. Det var Föräldracup. Det var överlag en utsiktsplats till att se hur mycket HIFK betyder för så många. HIFK berör.
Nu är det dags att överlämna ordförandeklubban och ledningen åt en ny ordförande. Vi har kommit en bit på vägen, och vi har en lång väg kvar. Det gäller både historia och utveckling. HIFK har snart 130 år på nacken, och det förpliktar. Vi kan lära oss av historien. Samtidigt finns det mycket att göra och utveckla. Föreningen är inte i samma situation som den var då jag inledde styrelsearbetet för cirka 12 år sedan. Gemensamt för då och nu är åndå att vi står inför en fas av utveckling, där vi behöver kavla upp ärmarna och bygga för framtiden. Det finns mycket att göra, och alla krafter behövs. Jag hoppas ni ger den nya ledningen minst ett lika stort stöd som ni gett mig. Jag hoppas också att jag med den här texten kan inspirera någon att, trots att det inte är alldeles lätt, också ta på sig ansvar och ge vad just du kan för vår förening. Det är otroligt belönande samtidigt som det är mycket jobb. ;-)
Bland annat därför är det skäl att byta dragare ibland. Jag vill avsluta med att säga tack, adjö och förlåt. Tack till alla härliga människor jag fått lära känna och jobba med under de här åren. Adjö till alla IFK:are och den vidare fotbollsgemenskapen! Och förlåt till dem som jag på något sätt sårat, gjort besvikna eller inte kunnat bemöta så väl som ni förtjänat.
Det har varit en ära och ett privilegium att få tjäna HIFK och den här föreningen. Det bär jag alltid i mitt hjärta.
Ta väl hand om varandra och föreningen!
En gång, alltid!
Christoffer Perret,
Ordförande för sista dagen
PS! Aj jo, ännu en grej: Det är min stora glädje och ära att få meddela att Framåt-kampanjen nått sitt mål på 35 000 euro under min sista dag som ordförande. Så den nya ledningen har en sak mindre att bekymra sig över. ;-) Det är igen ett bevis på styrkan i vår gemenskap. Tack till alla som deltagit!
PPS! Några har särskilt efterfrågat vissa stödprodukter. Så vitt jag förstår planeras det att stödprodukterna ännu finns till försäljning en kort tid, ifall någon vill ha en viss produkt eller ännu vill delta. Mera info om det kommer säkert imorgon.
