Skip to main content

Våren är här och HIFK spelar inkommande torsdag sin första hemmamatch i högsta serien i fotboll sedan år 1972. Med andra ord en betydande händelse, som inte alls blir mindre intressant av att lokalkonkurrenten HJK står för motståndet. Dessa två klubbar har spelat fotboll i mer än hundra år, och det har hunnit hända ett och annat i de inbördes matcherna. I denna tvådelade artikel behandlas möten mellan De Stjärnprydda och ”Klubi” genom decennierna, och samtidigt berörs även övriga Helsingforsklubbars öden på det gröna fältet.

Den allra första matchen mellan HIFK och HJK spelades i turneringen om ingenjör Townsends vandringspokal på Kajsaniemiplanen söndagen 9 maj år 1909. HIFK vann med 7-0 (2-0) och hemförde även vandringspokalen efter att ha slagit regerande finska mästarna Unitas i turneringens final följande dag. Allmänt taget har stora segersiffror dock varit ovanliga i matcher mellan HIFK och HJK. Den följande turneringen spelades två veckor senare och nu var rödtröjorna endast snäppet (1-0) bättre än de blåvitrandiga. De jämna kamperna pågick sedan härifrån framåt i decennier.

derbypic1

Bilder från turneringen i maj 1909 (Suomen Urheilulehti).

 

I den finska fotbollens gryning var säsongen tudelad: spel på våren och hösten, uppehåll under sommaren. Tävlingsverksamheten bestod främst av diverse turneringar och vänskapsmatcher. Finska mästerskapet avgjordes först i slutet av säsongen, närmare bestämt i månadsskiftet september-oktober enligt cupsystem. HIFK och HJK har givetvis drabbat samman otaliga gånger även i diverse andra sammanhang, men denna artikel koncentrerar sig enbart på de matcher, som gällt tävlan om det finska mästerskapet.

HJK har framgångar i FM-tävlingen (1908-1929)

Det första finska mästerskapet i fotboll avgjordes år 1908. Både HIFK och HJK deltog i tävlingen, men ingendera klarade av sin första motståndare. Det var däremot Unitas från Helsingfors som hemförde det första fotbollsmästerskapet. Ett år senare, på hösten 1909, möttes HIFK och HJK för första gången i en FM-tävling. Matchen spelades i Kajsaniemi och HIFK vann med 2-1, men HJK lämnade in protest och Bollförbundet beordrade omspel. Två veckor senare drabbade lagen åter samman, nu på Djurgårdens ännu halvfärdiga sportplan. Rödtröjorna vann även omspelsmatchen (3-1) och hade därmed nått FM-finalen, som man dock förlorade mot Polyteknikerna. Samma dag tvingades HIFK ännu spela om IFK-mästerskapet mot Åbo IFK och förlorade även den matchen.

Under de följande åren möttes HIFK och HJK regelbundet i FM-tävlingens tecken, och så småningom började styrkeförhållandena ändras till de blåvitrandigas fördel. Kampen var dock oftast jämn och säsongen 1911, då HJK tog sitt första mästerskap, är rätt beskrivande: det krävdes två returmatcher innan semifinalmotståndaren HIFK var besegrad. De två Helsingforslagen möttes sedan i FM-finalen följande höst. Detta var ingen överraskning med tanke på att spelare från HIFK och HJK hade utgjort så gott som hela det finska landslaget, som blev fjärde i OS tidigare samma år. Mer överraskande var att FM-finalen slutade med förkrossande siffror, då HJK vann med hela 7-1. HIFK lyckades till slut ge tillbaka med samma mynt, men först 34 år senare!

derbypic2b

HIFK:s lag 1 och 2 år 1910. Längst till höger Algoth Niska, spelare i OS-laget 1912 och smugglarkung under förbudslagen.

 

Helsingforsklubbarna dominerade den finska fotbollen länge trots att de tidigaste mästarklubbarna (Unitas, Polyteknikerna) försvann ur bilden rätt fort. Kronohagens IF, bättre känd som Kiffen, grundades 1908 och blev snabbt en toppklubb vilket bekräftas av tre raka mästerskap åren 1913, 1915 och 1916. HPS (Helsingin Palloseura) grundades samma år Finland blev självständigt (1917) och de gröna jägarna var 1920-talets främsta lag med fem FM-titlar. HJK:s glansperiod inföll åren 1911-1925 då laget blev finska mästare sammanlagt sju gånger. HIFK skördade inte likadana framgångar som grannklubbarna, då cupsystemet verkade vara allt annat än gjort för rödtröjorna. De stjärnprydda nådde FM-finalen totalt fyra gånger, men var förlorande part varje gång.

Matcherna mellan HIFK och HJK var fortfarande jämna trots att ”Klubi” vanligen drog det längre strået i FM-tävlingen. Så gick det sex gånger i rad åren 1917-22. Men nämnas bör att det också blev fyra raka säsonger med omspel. Så var fallet till exempel år 1920, då finsk fotboll fick sin första riktiga storvärvning: HIFK:s landslagsspelare Verner Eklöf bytte från de stjärnprydda till HJK mitt under säsongen! Då lagen möttes i FM-tävlingen på hösten, var det givetvis Eklöf – ännu några veckor tidigare i HIFK – som gjorde det enda målet i omspelsmatchen. Verner Eklöf gjorde totalt 17 mål i A-landslaget och var statistiketta fram till 1990-talet, då han passerades av Ari Hjelm.

HIFK trivs i mästerskapsserien (1930-1937)

Från och med år 1930 avgjordes finska mästerskapet i fotboll genom seriespel, vilket visade sig passa HIFK betydligt bättre än cupsystemet som dittills hade varit i bruk. De stjärnprydda blev nu landets ledande fotbollsklubb, dock med HPS som en mycket stark konkurrent. Rödtröjorna blev mästare 1930, 1931, 1933 och 1937, medan de gröna jägarna tog guld 1932, 1934 och 1935. HJK hade däremot tappat kontakten med den nationella täten och Klubi lyckades inte ens ta en plats i den allra första mästerskapsserien, som alltså spelades år 1930. Därmed fick man vänta på den första matchen mellan HIFK och HJK i FM-serien till september 1931. HIFK vann på Tölö Bollplan med 3-2 efter mål av Gunnar Åström (2) och Holger Salin (1), medan Leo Laaksonen och Antti Dahlman svarade för HJK:s fullträffar. Säsongen slutade med att HIFK blev mästare och HJK degraderades.

Klubi gjorde en snabb comeback i högsta serien, men fick se sig ständigt besegrad av HIFK i flera år framöver. Man lyckades inte ens göra mål mot de stjärnprydda före augusti 1935, då en av de märkligaste matcherna mellan dessa två lag spelades. Olof Strömsten gav rödtröjorna ledningen direkt, men den här gången vägrade HJK ge sig. De blåvitrandiga kvitterade, tog ledningen och gjorde 3-1 i början av andra halvlek. HIFK gav ett snabbt svar då Gunnar Åström reducerade och Olle Snellman kvitterade inom tre minuter. HJK:s Kurt Weckström gjorde dock redan sitt tredje mål för dagen efter 73 minuter och ställningen var 4-3 ännu strax före slutsignalen. Men de sista två minuterna blev ödesdigra för hemmalaget: både Ernst Grönlund och Olle Snellman gjorde mål, och HIFK hade vunnit med 4-5!

derbypic3

HIFK och HJK på Djurgårdens plan 1930. Foto från boken Klubi 80.

 

HJK blev åter ett topplag under senare hälften av 1930-talet och vann mästerskapet både 1936 och 1938. Dåtidens största namn i Klubi var centern Aatos Lehtonen, femfaldig skyttekung i mästerskapsserien. Det var också Lehtonen som gjorde matchens enda mål, då HJK slog HIFK i september 1936. Det här var första gången HJK vann HIFK i FM-serien och den första segern på FM-nivå mot de stjärnprydda sedan år 1922! HIFK fick nöja sig med bronsmedaljerna 1936, men året senare var det åter dags för rödtröjornas segerfest.

Kampen om mästerskapet 1937 var mycket hård då HIFK tog hem spelet med bara en poäng ner till HJK. Därmed visade sig de inbördes matcherna vara mycket viktiga. På våren var HJK bättre med siffrorna 4-3, men detta var också den enda förlusten för HIFK på hela säsongen. En verklig seriefinal spelades den sista augusti på en fullsatt (4500 åskådare) Tölö Bollplan, där kvällens stora namn var rödtröjornas veteranytter, tvåmålsskytten Gunnar Åström. Säsongen slutade alltså med att HIFK tog guld och HJK silver. Den här situationen har sedermera inte upprepats; HIFK och HJK har nämligen inte tagit medalj samtidigt sedan år 1937.

Genom kriget och farans år (1938-1949)

HJK vann sina båda mästerskapsseriematcher mot HIFK säsongen 1938, och i den senare kampen blev HJK:s Pentti Eronen den andra spelaren som gjort hat trick i ett derby. Det var mycket nära att Aatos Lehtonen fått ansluta sig till samma sällskap följande år. Han hade redan gjort tre mål och HJK ledde 3-1, men sedan avbröts matchen på grund av skyfall och spelades om senare. Till slut avbröts serien 1939 på grund av inkallelse till extra reservövningar. Sovjetunionen anföll Finland den sista november och vinterkriget började.

Också under krigsåren strävade man till att hålla fotbollens tävlingsverksamhet vid liv, även om förhållandena var långt ifrån bästa möjliga. Mästerskapsserien spelades säsongerna 1940-41 och 1943-44, men kunde inte slutföras. HIFK och HJK hann med tre sammandrabbningar i dessa sammanhang, sista gången i september 1943. Holger Salin gjorde hat trick och såg till att de stjärnprydda vann med 4-2. Matchvinnaren själv avled bara några veckor senare. På grund av sin något gungande löpstil hade Salin smeknamnet Gunghästen. Han var en Sörnäskille (”Sörkan giba”), en farlig anfallare som gjorde totalt 101 mål för HIFK i mästerskapsserien. Holger Salin gjorde 15 mål i matcherna mot HJK i FM-serien och toppar därmed derbystatistiken före Aatos Lehtonen (HJK), som stod för 12 fullträffar.

derbypic4

Holger Salin, 101 mål för HIFK och tvåfaldig skyttekung i mästerskapsserien.

 

Efter kriget, på våren 1945, började den finska fotbollsverksamheten från noll och före mästerskapsserien spelades en kvalserie. HIFK och HJK spelade i olika grupper, men det gick lika illa för båda. Ingendera lyckades nämligen med att ta sig till mästerskapsserien! Därmed spelades de inbördes matcherna mellan dessa två framgångsrika klubbar säsongen 1945-46 bara på näst högsta nivå, dvs. i Finlandsserien – en situation som aldrig har upprepats. HIFK vann båda derbymatcherna i Finlandsserien med 2-1 och rödtröjornas Åke Forsman gjorde mål i dessa två ovanliga möten. HIFK vann sina samtliga 14 seriematcher och även HJK gjorde en snabb comeback i mästerskapsserien.

I september 1946 spelades en match i mästerskapsserien där HIFK vann HJK med 7-1, dvs. samma siffror med vilka de stjärnprydda hade förlorat mot Klubi i FM-finalen 34 år tidigare. Rödtröjornas rutinerade anfallare Gunnar Jernström hade äran att göra hat trick. Säsongen slutade med att HIFK vann sitt femte finska mästerskap i fotboll. De stjärnprydda var snäppet bättre än HJK i de inbördes matcherna även under de följande åren, men inte ens det hjälpte på hösten 1949, en höst som var alldeles ovanligt mörk för fotbollen i Helsingfors. Stadens tre starka lag – HIFK, HJK och HPS – degraderades och tvingades därmed inleda det nya decenniet i Finlandsserien.

Del 2 följer i morgon.